Lägesrapport ifrån Babylon

Kristendomens syn på människan är ganska paradoxal; å ena sidan är människan Guds avbild å andra sidan är hon en förtappad syndare. I 5 Mos 9:5-6 läser vi om vad Gud säger till sitt utvalda folk: ”Det är inte därför att du är rättfärdig och redlig som du får komma till deras land och ta det i besittning, utan det är på grund av deras ondska som Herren, din Gud, driver undan dessa folk för dig och därför att han vill hålla sin ed till dina fäder Abraham, Isak och Jakob. Du skall veta att det inte är på grund av din rättfärdighet som Herren, din Gud, ger dig detta rika land att ta i besittning, ty du är ett styvnackat folk.”

Israel är således inte rättfärdigt utan det är snarare med stor motvilja som Gud låter Israel expandera sina nationsgränser – den enda förmildrande omständigheten är att de andra folken ifråga är ännu mer omoraliska och onda. En liknande syn finner vi i Romarbrevet 3:10-18 där Paulus svetsar samman diverse ställen i Gamla testamentet till följande:

”Ingen finns som är rättfärdig, ingen enda, ingen som förstår, ingen som söker Gud. Alla har vikit av, alla är fördärvade. Ingen finns som gör det goda, ingen enda. En öppen grav är deras strupe, sin tunga brukar de till svek. Huggormsgift har de bakom sina läppar, deras mun är full av bitter förbannelse. På snabba fötter ilar de för att utgjuta blod, förödelse och elände kantar deras väg, och fridens väg känner de inte. Hos dem finns ingen fruktan för Gud.”.

Idén om att människan är född syndare var något som kom att förkastas efter en renässansens dagar och framåt bland annat den tredje earlen av Shaftesbury som argumenterade för människans inneboende godhet och som senare kom att utvecklas till tanken på en ädle vilden – enligt teorin är det inte människan som är ond utan civilisationen som fördärvar människan, en människa som lever i urtillståndet är moralisk på ett helt annat sätt än äckliga storstadsbor som du och jag (om någon centerpartistisk bonde skulle läsa det här så betraktar jag dig som ett mellanting). Teorin om den ädle vilden lever dock kvar inom den akademiska världen och då främst inom antropologin. Det finns ett betydande antal antropologer som hävdar att den vita mannen i princip bara förorsakat förödelse i världen.

Problemet med teorin om den ädle vilden är att den är falsk. Det har publicerats en hel del litteratur om ämnet och ju mer man studerar de urfolk som enligt diverse antropologer skulle bevisa tesen om den ädle vilden, desto mer som ter sig den ädle vilden som ett fantasifoster. Ett exempel är !kung san-folket i Nigeria som Elizabeth Marshall Thomas kallade för det ”harmlösa folket” men där verkligheten egentligen är att mordfrekvensen bland !kung san är HÖGRE än i en amerikanska innerstad. Men myten om den ädle vilden lever vidare och de som säger annat i denna politiskt korrekta hegemoni hamnar i trubbel. Den amerikanska antropologen Napoleon Chagnon (även känd som ”Napoleon shag-none”) studerade yanomamo-folket levandes i tropiska delarna nära Venezuela och drog, efter långtgående deltagande studier, slutsatsen att yanomamo-kulturen var ytterst våldsam (över en tredjedel av männen dör i krigsexpeditioner som åsyftar att skaffa fler fruar och/eller förslava närliggande folk). Chagnons rön ledde till ett ramaskri bland amerikanska antropologer som fabulerade ihop anklagelser om att Chagnon spridit mässlingen till folket ifråga och förvrängt sina data – Chagnon blev på grund av dessa anklagelser utesluten ur American Anthropological Association. Anklagelserna var dock grundlösa och uteslutningen blev till sist hävd när man kunnat reproducera hans resultat via ytterligare studier. Paulus tirad om människans förtappenhet kanske inte var helt tagen ur luften …

En sak som jag reflekterat över när jag suttit och läst om försokraterna och de platonska dialogerna, är hur pass gammal frågan om moraliska värden egentligen är. Det finns ett otal smarta postmoderna akademiker som tror att deras kritisk av absoluta värden är ny och banbrytande när den egentligen är flera hundra år äldre än kristendomen. Läser man Platons dialoger om sofisterna Protagoras och Gorgias så slåss man av hur lik deras värderelativism är i jämförelse med det postmoderna ordbajs som man ack so ofta möts av. Men till skillnad ifrån Gorgias som var konsekvent i sin filosofi och som aldrig gjorde anspråk på att vara en moralisk människa (något som bevisas genom att han bland annat skrev en försvarsskrift tillägnad en av de värsta skurkarna i grekisk historia; den sköna Helena som enligt allmän åsikt sågs som huvudansvarig för trojanska krigets utbrott) så virar dessa skenheliga hyllare av multikulturalism in sin moraliskt korrupta världsbild i fin förpackning som skall få den allmänna opinionen på sin sida. Ingen vettig människa tror egentligen att alla kulturer är moraliskt likvärdiga och även om de vore de så, så finns de ju ingen anledning för antropologerna att klaga på den vite mannen – den vite mannens åsikt är ju precis lika bra som alla andras.

På gymnasiet så läste jag Ibsens ”Vildanden”. Temat för bokfan är livslögnen. Jag minns att jag gillade idén mer än boken (detta är risken med litterära eller dramatiska verk som sätter det teoretiska framför underhållningsvärdet) och denna idé har legat i hjärnans skrymslen och lurat sedan dess. Tanken på livslögnen bubblade upp ånyo när jag satt och tittade på ett avsnitt av the Shield idag. I avsnittet så hamnar en välutbildad medelklasskvinna hos polisen tillsammans med sin hallick. Då polisen frågar hallicken om hur det kommer sig att han lyckats få en så pass classy lady att bli kär i honom så säger han något i stil med: ”Varje kvinna har ett hål i sitt hjärta och detta hål är kopplat till det hål hon har mellan benen. Min strategi är att mata det första hålet och sedan att dra tillbaka det. På detta sätt kontrollerar jag och får tillgång till det andra hålet också.” Jag är inte tillräckligt mycket sexist för att tro att det bara skulle handla om kvinnor, jag tror något liknande gäller alla människor. När du väl hittat något som kan fylla det tomrum du har inombords så vill du ha det till varje pris – inga rationella argument biter på känslan av att äntligen få känna sig hel. Den stora faran ligger naturligtvis i att, precis som det sägs implicit i serieavsnittet, om någon annan anar vilket hål i hjärtat du har och spelar på detta för att få dig att dansa efter deras pipa. Det spelar ingen roll om det handlar om romaner, reklam, eller intima relationer överallt finns det en potentiell fara att någon matar ditt hål med skräp för att göra dig temporärt tillfredsställd.

Det är här skitsnacket har sin stora funktion. Skitsnacket hjälper till att skapa och upprätthålla de illusioner som vi behöver för att orka med livet. Ofta ges det en lite väl simplistisk förklaring med att vi på ett högst primitivt sätt apar efter såpor och romantiska komedier ifrån det stora pulserande rövhålet på Amerikas västkust; Hollywood. Egentligen är det mer komplicerat än så, hela vårt språk är impregnerat med dessa illusioner till att börja med – annars skulle en förmedling av illusionerna vara omöjlig. Språket bygger på symboler och abstraktioner och någonstans smyger sig livslögnen in (jag tror jag faktiskt att jag måste ge Derrida & Co lite rätt i alla fall). Mitt favoritexempel är ordet ungkarl – helt klart ligger här en värdering om att en ogift man inte är vuxen på riktigt. För egen del så har jag gett upp tanken på att vara någon slags enmanskorståg för sanningen – jag vill och behöver ha ”någon” – men det som är sant i mitt fall behöver inte vara sant om alla män även om språket tycks säga en annan sak.       

Vi bör alltså vara på vår vakt. Skitsnacket och dess fanbärare finns överallt och har funnits i alla tider. Sedan urminnes tider så har de levererat sina tomma illusioner till gemene man för hålla henne lugn – jämför de grekiska sofisternas politiska retorik med vad du hör ifrån dagens högerregering och du skall se slående likheter. En sak har de alltid haft gemensamt: allt vad de säger saknar verklig substans och deras funktion är alltid att döva människors ångest och smärta med en slags narkos. På flertalet ställen i Bibeln läser vi om de tomma ord som skitsnackarna levererar. Det bästa stället är nog 2 Pet 2:18: ”De talar stora men tomma ord, de vädjar till kroppens begär och lockar med utsvävningar tillbaka sådana som just börjat komma bort från dem och deras villfarelse.” De är de falska löftenas apostlar, de som alltid säger det som den lilla rädda människan vill höra snarare än vad de behöver att höra. Eller som det står i Jer 6:13-14: ”Alla, hög som låg, vill girigt roffa åt sig. Alla, profet som präst, handlar svekfullt. De botar skadan hos mitt folk, men bara på ytan. De säger ’Allt är väl, allt är väl!’ men allt är inte väl.” Den som säger att sakernas tillstånd är illa när hegemonin säger att det är väl, går sällan ett gott levnadsslut till mötes. Förmodligen var det därför som legenden säger att Jeremia blev stenad till döds i Egypten för sin kritik av folkets ogudaktiga leverne och förmodligen också därför som Jesus säger att han inte kommit till jorden för att bringa fred utan svärd (Matt 10:34). Folk vill ha sina livslögner, de vill ha sitt skitsnack som en varm kudde att vila huvudet på.

Den religionskritiske anmärker med en gång: ”Men är inte religionen skitsnackets stora moder och ursprung – genom illusioner om ’pie in the sky’ så skall vi alla lullas in i falsk trygghet som hindrar jordisk lycka”. På detta svarar jag nej. Vad som är en illusion och vad som är skitsnack är det som skall avgöras. Religion i sig är inte utan illusioner och lögner – citatet ifrån Jeremia visar just på detta. Tarskis definition om att P endast är sann om det de facto är så att P är fallet gäller, så att tal om Gud är endast illusioner om det är så att Gud inte existerar. Huruvida Gud existerar är naturligtvis en lång och komplicerad fråga. Jag väljer en annan angreppspunkt denna gång – en praktisk världsåskådning måste gå att leva annars bygger den på illusioner. Hur jag än vrider och vänder på det så leder en naturalistisk världsuppfattning ofrånkomligen till en meningslöshet som ingen klarar av att leva med. Redan de gamla grekerna insåg paradoxen att ständigt söka lycka sällan leder till lycka. Jag tycker fallet Oscar Wilde är belysande i sammanhanget. Oscar Wilde personifierade under merparten av sitt liv vad Kierkegaard kallade det estetiska stadiet – ett tillstånd av hedonism som oundvikligen leder till ångest och förljugenhet. I dessa dagar av gayaktivism så hyllas ofta Wilde som en slags portalgestalt för den homosexuella identiteten som sådan och dess ångestladdade relation till homofobisk förföljelse. Jag undrar hur många av dessa människor som faktiskt vet hur Wilde levnadsöde slutade? I slutet av sitt liv så kunde Wilde inte längre blunda för det som varit så smärtsamt uppenbart i hans skrivna verk; den som lever för njutning blir ful inuti, precis som Dorian Grays porträtt blev alltmer monstruöst parallellt med hur hans dekadenta liv utvecklas. När han såg tillbaka på sitt liv så fann Wilde inget av egentligt värde och valde sedermera att bli katolik. I slutändan valde han bort sina cyniska maximer till förmån för Den nicenska trosbekännelsen. Nästa gång som hatpredikanter som Åke Green dyker upp, så hoppas jag att man kan börja diskussionen utifrån redan nämnda autencitetperspektiv, om inte så kommer debatten omigen att fördummas tillräckligt mycket för att passa medias redan utstöpta skitsnacksform.          

Den världsliga hedonismen är alltså en falsk ideologi eftersom ingen kan leva den, men går det att leva ett kristet liv? Kristendomen handlar mindre om ortopraxi än islam och judendom eftersom människans ses som en syndare dömd att bryta mot vilka absoluta moraliska föresatser som man än sätter upp. Lagen är egentligen inte alls lika tydligt huggen i sten som den som Mose en gång skall ha fått. Denna abstrahering gör att kristendomen på många sätt är mer sårbar mot skitsnack än t.ex. vad den mer praktiskt inriktade judendomen är. En kristendom som skall levas istället för bara predikas behöver alltså någon metod av självkritik och det är ingen tillfällighet att det finns mängder av självkritik i Nya testamentet. Men hur skall vi beskriva denna självkritik? Jag tror att Nietzsches ikonoklastiska bild (som jag hört är lånad ifrån självaste Luther) om att vi måste argumentera med hammaren för att ta reda på vilka avgudar som bör förstöras. Om vi knackar lätt med en hammare så kan vi höra om det vi slår på är ihåligt eller inte, om det är ihåligt så bör vi göra som Abraham, enligt legenden skall ha gjort, och slå sönder avgudarna hårt och skoningslöst. Nolltolerans mot skitsnackets alla luftslott helt enkelt.

Nu har jag suttit och gnällt i storsvulna ordalag. Vilka sanningar har jag egentligen funnit stå pall emot hammaren (ett sätt hade varit att möta det hela med tystnad precis som eremiter gör men det känns alltför platt)? Inte mycket – det mesta ligger i spillror – MEN det finns något som jag finner vara sant och det är att vi alla är på väg någonstans. Min forna fiende Luther (som jag sakteliga börjar få alltmer förståelse för) formulerade det underbart bra:

”Detta liv är därför inte rättfärdighet, men växande mot rättfärdighet;

inte hälsa, men helande;

inte varande, men blivande;

inte ro, men övning.

Vi är ännu inte vad vi ska bli, men växer i riktning mot det.

Rörelsen är inte avslutad, men fortsätter.

Detta är inte slutet men vägen.

Allt lyser inte i härlighet, men allt är på väg att renas.”     

Det finns en slags stursk stoicism i det hela som jag verkligen uppskattar. Inget sockrande av tillvarons beskhet och inte heller den tomma nihilism eller cynism som så ofta kommer till stånd när folk vill göra sig av med illusioner. Martin Luther – my niggah! Ett tydligt tecken på att man inte lever med blå dunster i ögonen är att livet fortfarande gör lite ont. För helt ärligt vem kan se sig omkring i världen utan att bli bedrövad? På flertalet ställen i Bibeln läser vi om likheten mellan skapelsens och individens livssituation och den som den havande kvinnan har. Smärtan är ett tecken på att något vackert är på väg. Det som kommer på oss är att inte försöka döva smärta alltför mycket genom att fly in i skitsnackets och illusionens värld utan att uthärda det vi går igenom.

Slutsatsen alltså. Skitsnacket är de tomma ord om beständighet och livets banalitet som vi dagligen föds och föder oss själva med för att hålla lugnet, trots att livet och verkligheten i sig alltid är något komplext i rörelse. Så länge vi är i denna rörelse så kommer det alltid finnas folk som vill att vi skall simplifiera saker och ting så att de blir enklare att hantera: vägra detta! Det tar tid att mocka undan skitsnacket men jag får intrycket att det helt klart är värt det.

Må Guds heliga reningsverk sanera livets vatten ifrån pratmakarnas avlopp så att det ånyo blir drickbart.

Amen.