Hjärtats mörker
Kristendomens syn på människan är ganska paradoxal; å ena sidan är människan Guds avbild å andra sidan är hon en förtappad syndare. I 5 Mos 9:5-6 läser vi om vad Gud säger till sitt utvalda folk: ”Det är inte därför att du är rättfärdig och redlig som du får komma till deras land och ta det i besittning, utan det är på grund av deras ondska som Herren, din Gud, driver undan dessa folk för dig och därför att han vill hålla sin ed till dina fäder Abraham, Isak och Jakob. Du skall veta att det inte är på grund av din rättfärdighet som Herren, din Gud, ger dig detta rika land att ta i besittning, ty du är ett styvnackat folk.”
Israel är således inte rättfärdigt utan det är snarare med stor motvilja som Gud låter Israel expandera sina nationsgränser – den enda förmildrande omständigheten är att de andra folken ifråga är ännu mer omoraliska och onda. En liknande syn finner vi i Romarbrevet 3:10-18 där Paulus svetsar samman diverse ställen i Gamla testamentet till följande:
”Ingen finns som är rättfärdig, ingen enda, ingen som förstår, ingen som söker Gud. Alla har vikit av, alla är fördärvade. Ingen finns som gör det goda, ingen enda. En öppen grav är deras strupe, sin tunga brukar de till svek. Huggormsgift har de bakom sina läppar, deras mun är full av bitter förbannelse. På snabba fötter ilar de för att utgjuta blod, förödelse och elände kantar deras väg, och fridens väg känner de inte. Hos dem finns ingen fruktan för Gud.”.
Idén om att människan är född syndare var något som kom att förkastas efter en renässansens dagar och framåt bland annat den tredje earlen av Shaftesbury som argumenterade för människans inneboende godhet och som senare kom att utvecklas till tanken på en ädle vilden – enligt teorin är det inte människan som är ond utan civilisationen som fördärvar människan, en människa som lever i urtillståndet är moralisk på ett helt annat sätt än äckliga storstadsbor som du och jag (om någon centerpartistisk bonde skulle läsa det här så betraktar jag dig som ett mellanting). Teorin om den ädle vilden lever dock kvar inom den akademiska världen och då främst inom antropologin. Det finns ett betydande antal antropologer som hävdar att den vita mannen i princip bara förorsakat förödelse i världen.
Problemet med teorin om den ädle vilden är att den är falsk. Det har publicerats en hel del litteratur om ämnet och ju mer man studerar de urfolk som enligt diverse antropologer skulle bevisa tesen om den ädle vilden, desto mer som ter sig den ädle vilden som ett fantasifoster. Ett exempel är !kung san-folket i Nigeria som Elizabeth Marshall Thomas kallade för det ”harmlösa folket” men där verkligheten egentligen är att mordfrekvensen bland !kung san är HÖGRE än i en amerikanska innerstad. Men myten om den ädle vilden lever vidare och de som säger annat i denna politiskt korrekta hegemoni hamnar i trubbel. Den amerikanska antropologen Napoleon Chagnon (även känd som ”Napoleon shag-none”) studerade yanomamo-folket levandes i tropiska delarna nära Venezuela och drog, efter långtgående deltagande studier, slutsatsen att yanomamo-kulturen var ytterst våldsam (över en tredjedel av männen dör i krigsexpeditioner som åsyftar att skaffa fler fruar och/eller förslava närliggande folk). Chagnons rön ledde till ett ramaskri bland amerikanska antropologer som fabulerade ihop anklagelser om att Chagnon spridit mässlingen till folket ifråga och förvrängt sina data – Chagnon blev på grund av dessa anklagelser utesluten ur American Anthropological Association. Anklagelserna var dock grundlösa och uteslutningen blev till sist hävd när man kunnat reproducera hans resultat via ytterligare studier. Paulus tirad om människans förtappenhet kanske inte var helt tagen ur luften …
En sak som jag reflekterat över när jag suttit och läst om försokraterna och de platonska dialogerna, är hur pass gammal frågan om moraliska värden egentligen är. Det finns ett otal smarta postmoderna akademiker som tror att deras kritisk av absoluta värden är ny och banbrytande när den egentligen är flera hundra år äldre än kristendomen. Läser man Platons dialoger om sofisterna Protagoras och Gorgias så slåss man av hur lik deras värderelativism är i jämförelse med det postmoderna ordbajs som man ack so ofta möts av. Men till skillnad ifrån Gorgias som var konsekvent i sin filosofi och som aldrig gjorde anspråk på att vara en moralisk människa (något som bevisas genom att han bland annat skrev en försvarsskrift tillägnad en av de värsta skurkarna i grekisk historia; den sköna Helena som enligt allmän åsikt sågs som huvudansvarig för trojanska krigets utbrott) så virar dessa skenheliga hyllare av multikulturalism in sin moraliskt korrupta världsbild i fin förpackning som skall få den allmänna opinionen på sin sida. Ingen vettig människa tror egentligen att alla kulturer är moraliskt likvärdiga och även om de vore de så, så finns de ju ingen anledning för antropologerna att klaga på den vite mannen – den vite mannens åsikt är ju precis lika bra som alla andras.
