Lägesrapport från Babylon

I den hebreiska originaltexten av 5 Mos. 6:4 står följande (med viss reservation för hur man bäst transkriberar det till svenska, man utelämnar här Guds heliga namn och ersätter det med Adonai): ”Shema Israel, Adonai eloiheino, Adonai echad” – detta översätts i Bibel 2000 som följer: ”Hör, Israel! Herren är vår Gud, Herren är en.”. Är denna översättning bra? Jag är skeptisk. En väldigt grundläggande fråga för alla kristna som läser Bibeln har att göra med hur Guds natur beskrivs i Gamla testamentet jämfört med Nya testamentet. Många vill göra gällande att ingen form av treenighet går att läsa om i den hebreiska bibeln. Jag är skeptisk. Jag tror visst att Gud är treenig i Gamla testamentet och att man kan skönja detta ibland annat i 5 Mos. 6:4 (vilket i så fall vore anmärkningsvärt eftersom detta stycke utgör en del av den judiska trosbekännelsen).

Okej vad bygger jag detta på? Jo på det faktum att uttrycket ”echad” används. Det finns ett annat uttryck för det absoluta numeriska värdet ”ett” i Bibeln och det är ”yachid”. Detta uttryck används aldrig om Gud i Gamla testamentet … aldrig. Uttrycket echad används dock om Gud flertalet gånger. Echad används också i sammanhang som inte är direkt relaterat till Gud; bland annat i 1 Mos 2:24 som enligt Bibel 2000 blir: ”Det är därför en man lämnar sin far och mor för att leva med sin hustru, och de blir ett (echad).” Här är tydligt att ordet syftar till en enhet innehållande mångfald – en etthet som någon har uttryckt det. Samma sak kan man också tolka in i 5 Mos. 6:4. Att en del judar ville skydda sig mot denna tolkning ges av det faktum att Moses Maimonides i sin formulering av judendomens tretton olika trosartiklar ersatte echad med just yachid.

Enligt evangelierna så upprepar Jesus båda ovanstående bibelställen:

”En av de skriftlärda som hörde dem diskutera märkte hur väl Jesus svarade och kom fram och frågade honom: ’Vilket är det viktigaste budet av alla?’ Jesus svarade: ’Viktigast är detta: Hör, Israel, Herren, vår Gud, är den ende Herren […]’ (Mark 12:28-29)”.

”Han svarade: ’Har ni inte läst att Skaparen från början gjorde dem till man och kvinna?’ Och han fortsatte: ’Därför skall en man lämna sin far och sin mor för att leva med sin hustru, och de två skall bli ett. De är inte längre två utan ett. Vad Gud har fogat samman får människan alltså inte skilja åt.´ (Matt 19:4-6)”.

Det är naturligtvis en spekulation att försöka utröna exakt vilket uttryck Jesus använde (enligt en sajt som jag läst på så står det ”hen” på båda ställena i den grekiska originaltexten vilket skall peka på en liknande ”etthet” – men jag kan för lite grekiska för att avgöra detta) men låt oss anta att Jesus menade echad snarare än yachid – i så fall så blir detta högst intressant för hur man tolkar Joh 5:45-47 där Jesus efter anklagelser om att jämställa sig med fadern säger:

”Tro inte att jag skall anklaga er hos Fadern; den som anklagar er är Mose, han som ni har satt ert hopp till. Om ni trodde på Mose skulle ni tro på mig, ty det var om mig han skrev. Men om ni inte tror på vad han har skrivit, hur skall ni då kunna tro på vad jag har sagt?”

Givet vår tolkning så säger Jesus här att de inte förstått den mest grundläggande frågan om Guds natur och att deras tolkning av lagen därför saknar värde.

Men låt oss göra en liten avstickare till ett lite smaskigare ämne: sex. Precis som att Gud är echad så innebär sex att man och kvinna blir echad – sex är alltså en reflektion av Guds perfekta natur. Men denna echad uppnås endast om Gud fogat två människor samman och inte genom otukt. Guds skapelseprocess är utgångspunkten för all eros och den eros som inte harmonierar med Guds skaparvilja är en ond eros.

Det finns en platonsk tanke som går ut på att människan går stegvis ifrån det mindre sköna till det större sköna – man går ifrån att se vackra människor till universums vackra harmonier och slutligen idévärldens perfektion. Jag tycker detta synsätt bara stämmer delvis utifrån ett bibliskt kristet perspektiv som menar att man inte kan se det sant vackra i tingen och människan om man inte ser Guds skönhet först. Det vackra vi finner här på jorden är endast en suddig bild jämfört med den klara strålglans och kärlek som emanerar ur Gud själv. Denna kraftiga passion är inte en neurotisk viktoriansk fantasi utan är väldigt sexuell och extatisk till sin natur; enligt kristen tro så är kyrkan trots allt Jesu brud – inte hans lillasyster (detta uttryck är inte mitt). När du funnit passionen hos Jesus så skall du finna den sanna passionen till en annan människa.

Sök den sanna kärleken! Sök det som är bättre än sex! Sök Gud!

Under förra söndagens gudstjänst så fick jag en bild för mitt inre öga hur jag bar mig själv (typ den ena enäggstvillingen bär den andra i famnen) fram till ett offeraltare. En vecka senare snubblade jag över följande bibelcitat: ”Därför ber jag er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära er själva som ett levande och heligt offer som behagar Gud. Det skall vara er andliga gudstjänst (Rom. 12:1)”. Exakt så. Gud begär hela dig – inte ditt pekfinger, inte din tolvfingertarm eller ditt könsorgan – Gud vill ha hela dig. Precis som Kristus gav hela sig själv åt korset så bör vi ge hela oss själva åt Gud. Men har inte hjärtat en speciell innebörd i sammanhanget då? Jo, hjärtat symboliserar essensen medan kroppen symboliserar helheten. Men essens och helhet hör ihop precis som hjärtat når ut i hela kroppen genom blodomloppet.

En annan sak: är Jesus död? Om inte, varför ser jag honom inte levande i dagens kristna? Varför ter sig så många kristna rädda, nervösa och neurotiska? Jag tror det sorgliga svaret är att det inte är jag som är blind i sammanhanget utan att det de facto är så att väldigt många kristna lever med en död Jesus; en död Jesus som aldrig plockades ner ifrån korset och som aldrig uppstod. Dessa kristna släpar runt på sin döda Jesus, sminkar upp hans lik och försöker övertala alla andra om att denna döda snickarson är världens frälsare. Cohen sjunger om detta fenomen i låten Land of plenty: ”For the Christ who has not risen, from the caverns of the heart.” Cohen gör här skillnad mellan den intellektuella och känslomässiga förståelsen av uppståndelsen. För många kristna är Jesu uppståndelse endast en inlärd doktrin som man på något sätt integrerat i sitt intellekt men som egentligen inte burit frukt inom dem. Ingen vet detta bättre än jag, för jag levde i flera år med en Jesus som var uppstånden i mitt intellekt men inte i mitt hjärta. Till sist orkade jag inte försöka lura mig själv längre – den inre rösten sa hela tiden att jag istället för att försöka övertyga alla andra om att Jesus var världens frälsare borde försöka övertyga mig själv. Då jag försökte göra detta på riktigt så insåg jag hur obefintlig min tro egentligen var. En annan insikt jag gjorde var att jag faktiskt inte älskade Jesus utan att jag faktiskt hatade honom, eftersom han alltid är lika perfekt och alltid lika krävande och moraliserande. Skräckslagen inför det faktum att jag trots allt retoriskt skitsnack faktiskt hatade Jesus så tvingades jag göra ett val; antingen tog jag emot Jesus med kropp och själ eller så lämnade jag honom därhän; för jag orkade inte leva med denna döda Jesus längre. Jag valde det första och snyftande med en röst så tyst att den knappt kunde höras sade jag ”du är allt jag vill ha, snälla lämna mig inte”. I det ögonblicket blev jag kristen. Detta hände cirka en månad sen (därav allt bloggande om kristna saker) och mitt liv är inte detsamma längre. Själsvåndorna har inte helt försvunnit men det har tillkommit något i mitt hjärta som inte fanns där innan, jag känner hur detta något växer inom mig.

En sak jag insett är att om man verkligen vet i sitt hjärta att Jesus är uppstånden så har man i någon mån själv uppstått ifrån de döda: die before you die som mystikerna säger. Detta betyder också att hela ens livsfilosofi bör stöpas om. Allting relaterat till livsprojekt i vårt samhälle handlar om tid och dess relation till åldrande och död. Man måste gifta sig, man måste skaffa sig ett jobb, måste skaffa barn, måste pensionsspara etcetera. Inget av detta är av primär betydelse för den vars Jesus är uppstånden. Det som istället är det relevanta är att man, givet att man förstår att en själ är odödlig och att man genom har tagit emot Jesus har tagit en del av det eviga livet, börjar måna om sin egen själ och andras själar så mycket som möjligt. Den som lever efter världens krav har inte förstått vad behovet av själens renhet innebär. Säg till dig själv: ”jag är nu odödlig” och fundera sedan om alla de här tingen omkring är så pass värdefulla som du en gång ansett att de var. Inte ens äktenskapen består i himlen. Allt skall göras om när den nya skapelsen sker.

Har funderat en del kring det här om att den som söker skall finna. Jag tror det finns en naturlig drift i människan att söka efter sanningen. Människan är till sin natur nyfiken. När jag var liten så sprang jag ofta runt och rotade i allsköns mög och bråte för att se om där kunde gömma sig någon form av skatt. Jag hittade sällan något som skulle imponera på någon vuxen men för mig var det guld värt alltsammans. Morsan fick ofta tömma mina fickor efter lekdags eftersom de var fulla med diverse saker som jag plockat upp och funnit någon skönhet i. Mina fickor är fortfarande fulla med en massa krimskrams, så barnet har inte lämnat mig helt.

Men det gäller att ta det där steget. Det gäller att gå ifrån att vara en liten parvel som söker efter konkreta ting till en vuxen människa som söker mer abstrakta saker. Nyfikenheten bör dock vara den samma. Hungern efter det vackra likaså. Dags för moralkakan: tyvärr växer de flesta sakletare aldrig upp utan förblir just sakletare. De går ifrån att leta vackra stenar och glaskulor till att leta efter dvd-spelare och spetstrosor. Bort det.

Jesus talar flera gånger om hur himmelriket är att likna vid en skatt eller vid något värdefullt: ”Himmelriket är som en skatt som ligger gömd i en åker. En man hittar den och gömmer den igen, och i sin glädje går han och säljer allt han äger och köper åkern. Med himmelriket är det också som när en köpman söker efter fina pärlor. Om han hittar en dyrbar pärla går han och säljer allt han äger och köper den (Matt 13:44-46).” Poängen med liknelserna är att visa på att den sanna skatten är värd allting annat.

Frågan som jag ofta ställt mig är varför inte fler söker denna skatt i vår kultur. Jag tror en del av svaret finns lite tidigare i Matt. 13 där Jesus berättar om hur Gud sprider sitt ord bland människor och kallar dem till honom likt en bonde sår ut frön. Jesus säger om vissa frön: ”En del föll bland tistlarna, och tistlarna växte upp och kvävde det.” och ”sådden bland tistlarna, det är den som hör ordet, men världsliga bekymmer och rikedomens lockelser kväver ordet, så att han inte bär frukt.” Jag tror det är så enkelt att folk är så pass upptagna med sina egna små livsprojekt att de inte orkar bry sig och inte har tid med andliga ting. Detta är en tragedi. För ”vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ? (Matt 16:26 1917 års översättning)”. Folk slösar bort det vackraste som de har för skräp.

Jag tror en bra start för de flesta människor vore att de försökte komma ihåg hur livet var när de var små; då drömmar och längtan efter något ordlöst och vackert fortfarande fanns inom dem. Först då kan de börja söka på riktigt och först då kan de hitta den riktiga skatten.

En av de egenskaper man inom de abrahamitiska religionerna tillskriver Gud är allvetande. Det finns flera exempel i Bibeln som tycks peka på att Gud är allvetande – för att ta ett exempel; enligt 1917 års översättning av Jesaja 46:10 så säger Gud följande: ”Jag som i förväg förkunnar, vad komma skall, och långt förut, vad ännu ej har skett.” I King James-översättningen översätts samma ställe med: ”Declaring the end from the beginning, and from ancient times the things that are not yet done.” Den engelska översättningen fångar på ett bättre sätt det filosofiska innehållet, vilket kort och gott går ut på att Gud redan från början, d.v.s. ”innan” skapelsen, visste vad som skulle komma att ske. Gud blir således aldrig överraskad, inga surprisepartyn får honom att tappa hakan.

Denna medvetenhet och denna tro på alla sanna propositioner och hur det relaterar till andra fenomen uttrycks på lite olika sätt i Bibeln. Allvetandet och dess relation till människan uttrycks t.ex. i Jer. 1:5 där Gud talar till profeten Jeremia och säger: ”Innan jag formade dig i moderlivet utvalde jag dig, innan du kom ut ur modersskötet gav jag dig ett heligt uppdrag”. Guds plan för mänskligheten innefattade profeten innan han existerade. Ett annat uttryckssätt hittar vi Joh. 1:47-48 där Jesus talar om att han sett Filippos sitta under fikonträdet fastän han Jesus inte var i närheten. Det var inte för inte som Hagar efter sitt möte med det gudomliga kallade Herren för ”Seendets Gud” (1 Mos 16:13). Gud behöver inga infraröda glasögon eller periskop – Guds blick penetrerar allt mörker oavsett om det handlar om det som dolts i tidens glömska eller det som gömts i människosjälen och han lovar att allt det som en gång glömts en dag ännu en gång skall bli känt (Matt 10:26).

Att Gud är allvetande är något man måste ha i åtanke då man läser Bibeln – hur mycket lidande som än finns beskrivet i Bibeln så sker ingenting utan att Gud känner till det. I Matt 10:29-31 säger Jesus: ”Säljs inte två sparvar för en kopparslant? Men ingen av dem faller till marken utan att er fader vet om det. Och på er är till och med hårstråna räknade. Var alltså inte rädda: ni är mer värda än aldrig så många sparvar.” En del av det jag har nämnt har fått en del att tro på att själar är predestinerade att hamna i himmel eller helvete – om Gud visste allt som skulle ske är han då inte direkt skyldig till att vissa får brinna helvetet. Detta är inte korrekt. Man måste dock kunna en del om modallogik för att förstå exakt hur man kan få ihop fri vilja och allvetande men detta orkar jag inte skriva om just för tillfället – den som har tråkigt kan alltid surfa in på http://en.wikipedia.org/wiki/Molinism för en kortare introduktion.

Vad betyder alla dessa bibelcitat och allt detta pladder rent konkret i våra liv? Det betyder följande. För mer än 15 miljarder år sedan tänkte Gud på just dig. Han tänkte på historien och han tänkte på hur du skulle växa upp han tänkte på allt du någonsin skulle tänka och allt du någonsin skulle göra och trots allt ont du skulle komma att göra och allt ont du skulle komma att tänka så såg han dig och älskade dig. Innan den första atomen kom till älskade han dig, innan vintergatan formades längtade han efter att få känna dig.

Men Gud kunde också se vad vi människor skulle göra emot varandra och han behövde göra något för att låta förlåtelsen segra utan att själv bli moraliskt bankrutt … så han skickade det mest värdefulla han hade, sin enda son, för att ställa allt till rätta. Trots att Jesus många gånger uttrycker sig väldigt hårt om människan så är det helt tydligt i evangelierna att han styrs av ett intellekt som vet allt som komma skall (på flera ställen talar och handlar Jesus enligt en tidtabell som inte dikterats av honom själv) och av en passion som överstiger allt inom poesi och gällande dramatisk styrka. Denna passion blir som allra tydligast i Jesu liv ifrån vistelsen i Getsemane och framåt, Jesus svettas blod (Luk. 22:44) och finner att de som står honom allra närmast inte orkat hålla sig vakna under den mest ångestladdade delen av hans liv utan har somnat (Matt. 26:40). En sak som fått många att hävda att Jesus inte såg sig själv som av gudomligt ursprung är Matt. 27:46: ”Vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst: ’Eli, Eli, lema sabachtani?’ (vilket betyder: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?)”. Jag menar dock att detta inte pekar på att Jesus bara var en människan utan att det faktiskt pekar på han var något mer än bara människa. Det faktum att Jesus här citerar Psalm 22 är intressant. Till skillnad ifrån det intryck man kan få om man läser evangelierna väldigt slarvigt så hänger Jesus faktiskt på korset ganska länge (tre timmar) och under denna tid bör han ha hunnit säga en hel del till de få lärjungar som inte övergivit honom vid det här laget (för mer information se http://en.wikipedia.org/wiki/Sayings_of_Jesus_on_the_cross ). Jesu ord: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” är enligt mitt sätt att se det typiskt för det dubbeltydiga sätt som Jesus uttrycker sig på. Å ena sidan uttrycker det den smärtsamma separationen ifrån Fadern som upplevdes av Jesus just då men det är å andra sidan också ett svar på det lidande som vi som människor upplever då Gud tycks frånvarande. Det är som att Jesus på sitt högst enigmatiska sätt svarar på frågan om ”var är du Gud och varför har du övergivit mig?” med orden ”jag är här på korset för din skull”.

Kyrkofadern Cyprianus skriver i sina tankar kring Herrens bön något i stil med att vi ”inte skall välja något före Kristus eftersom han inte valde något före oss och att vi därför skall göra oss oskiljaktiga ifrån hans kärlek”. En annan detalj i evangelierna som kanske pekar på denna kärlek är Joh. 19:34 där det står att en av vakterna sticker Jesus i sidan och att blod och vatten rinner ut. Givet det faktum att romerska soldater var experter på att döda folk så lär lansen ha stuckits i hjärtat för att verkligen försäkra sig om att Jesus var död. Om så är fallet så har vi en vacker bild för Jesu kärlek till människan. Nu är jag ingen läkare men faktum är att musklerna i hjärtat kan spricka så att ett vattnigt serum fyller området nära hjärtat. Jesu hjärta brast på korset. Det enda han fick för sitt offer för vår skull var ett brustet hjärta.

I Psalm 51:19 läser vi att det offer som Gud begär av oss är ett ”förkrossat hjärta”. Med tanke på ovanstående så känns detta väldigt talande och bör få oss till eftertanke. När du lider av hjärtesorg, misströsta inte – du har aldrig varit närmare Gud än då. Så om du efter att försökt älska någon och lider av ett krossat hjärta så plocka upp bitarna och lägg dem i händerna på den vars hjärta brast för din skull för nästan 2000 år sedan. Låt Jesus ge dig ett nytt hjärta, ett tålmodigt osjälviskt hjärta så att du kan lära dig vad äkta kärlek är.

Beslöt mig igår kväll för att besöka en av Lunds nationer för första gången på över ett år. Det bidde inget. Stod i kön. Lammkött framför mig – backslicks bakom mig. Funk diss tänkte jag, vill ändå inte dricka utspädd öl och höra uffig hip hop (för övrigt anser jag att hip hop har gjort för den västerländska kulturen vad könsherpes har gjort för romantiken). Så jag åkte hem. Tidigare när liknande saker hände mig så brukade jag bli misogyn och misantropisk, fast igår så blev jag upprymd av en stor glädje. Tror bara det är en tidsfråga innan jag ligger fastspänd i isoleringscell nynnandes barndomsånger …

Gick i kyrkan idag. Det var fantastiskt fint. Tittade på ungdomarna i kyrkan (jag är dock själv en ungdom fortfarande inbillar jag mig) och insåg skillnaden mellan dem och folket i nationskön – nationsfolket letade efter något, kyrkofolket hade hittat något. Inte för att jag kan läsa folks tankar, men det fanns något där, ett ljus och en frid, en själ på väg hem. Slutsats alltså: gå i kyrkan är roligare än att gå ut på nation. Hurra jag har blivit precis så tråkig som jag alltid velat bli. Snart skall jag återuppliva min frimärkssamling *dansar pingstvänsdansen*.

*För er som inte vet vad pingstvänsdansen är så kan jag upplysa er om att det är att liksom att mjukt vagga fram och tillbaka till musiken (dock utan några skamliga rörelser med underlivet) plus att man har ett stort skenheligt flin på läpparna.

Egentligen anser jag numer det som en smärre förolämpning att utsätta min hjärna för politiska funderingar men för en gång skull är lite realpolitik av nödvändighet. Jag blir så trött på hur debatten om homoäktenskapen förs, inte att den förs, utan HUR den förs. Nivån är numer så pass låg att änglarnas centralkommitté stämplat den som infantil för länge sedan.

För att ta ett exempel: i gårdagens nätupplaga av aftonbladet uttalar sig Per Schlingmann (efternamnet påminner om tysk motsvarighet till Ivanhoe) om neutral äktenskapslagstiftning och kategoriserar Moderaternas position som att: ”homosexuella ska få visa sin kärlek”. Det var ju trevligt, jag kan dock inte för mitt liv komma på att någon, utöver några NSF:are kanske, varit för att homosexuella inte skulle få visa sin kärlek. Stäng inne bögarna – bura in flatorna … har ingen sagt, så varför behandlas frågan så?

Det stora problemet är att hela frågan är så pass uppbunden med olika typer av politisk korrekthet och stereotypiseringar att ingen rationell diskussion förs. Något överdrivet så styrs frågan av två läger som definierar de olika positionerna som följer:

Kategori ett

Prohomo: livsälskande modern urban människa med sunda värderingar; tycker om olika typer av människor och dömer aldrig någon.

Antihomo: obildad neurotisk lantis med medeltida människosyn, manschauvinist och homofob förmodligen kristdemokrat eller sverigedemokrat men innerst inne nazist.

Kategori två

Prohomo: aidsspridande bög med dålig barndom eller en skäggig truckerflata som endast tar paus i sina orgier för att sjunga ogudaktiga kampsånger om lesbiskt systerskap.

Antihomo: sund människa med sund sund kristen sexualmoral, hel, frisk och ren, spelar ett instrument eller sjunger i kör, tacksam för allt, glad.

Späder jag inte på stereotypiseringen genom ovanstående? Tror inte det. Diskussionen slutade vara rationell för länge sedan. Det bästa man kan göra är att medvetandegörande det faktum att själva sakfrågan är sekundär, det primära blir någon slags identitetslek där det gäller att välja rätt lag. Själv så väljer jag inte lag längre – de enda sakerna jag verkligen litar på är Gud och det förnuft Gud gett mig. Allting annat är suspekt.

Låt oss ta ”kategori ett” (hit hör diverse aktivister och rätt många ifrån RFSL) – hallå, är ni fem år rent mentalt? Måste ni bli accepterade och älskade av alla? Kan ni inte leva med det faktum att det finns folk som inte gillar ert sätt att leva? Ingen annan grupp av människor kräver detta, ingen annan grupp kräver uppmärksamhet som ni gör? Varför inte invandrarpride, mensapride, ornitologpride, cp-pride? Om ni lyssnar på vad andra har att säga så kanske ni inser att det finns andra dimensioner till det hela än att homosexuella älskar varandra. Och en annan sak, som en bögkompis till en kompis påpekade, varför skall ni ha regnbågen som symbol, jag trodde regnbågen var en symbol för mänskligheten inte för sexuella läggningar?

Låt oss sedan ta ”kategori två” (primärt frikyrkliga människor) – hallå, har ni inte typ flera miljoner svältande afrikanska barn att ta hand om? Eftersom ni uppenbarligen är moralens väktare så kan ni väl ta och göra något åt social utslagning och ozonhålet när ni ändå är igång och talar om för folk hur de skall klassificera sig själva och hur de skall leva? Finns det inte miljoner ateister i det här landet vars själar ni bör frälsa ifrån helvetets eld snarare än jiddra om vilken typ av sex som är bra för samhället? Om ni vill visa på att Gud är kärlek så gör ni det på ett mycket märkligt vis (en god vän berättade en gång att hon tillsammans med en bekant ingått ett symboliskt lesbiskt giftermål vid en bevara äktenskapet-manifestation och att flera kristna kommit fram och önskat dem båda till helvetet – det är den människokärlek som Jesus uppvisade inte sant?).

Men exakt vad är själva problemet egentligen? Låt oss ta en (dålig) analogi. Låt oss anta att Reinfeldt hamnar i någon form av delirium efter att ha läst om unionsupplösningen 1905 och utropar: ”från och med nu kommer uttrycket ’svensk’ att rent juridiskt även att innefatta alla norrmän”. Tumult och protester utbryter. Svenskarna blir svenskare än någonsin och börjar snusa, klä sig folkdräkt och sjunga nationalsången i sömnen. Norrmännen kontrar med att klä sig i lusekofta och vallfärda till Lillehammer.

Här är problemet. Man kan inte omdefiniera begrepp som haft en tydlig innebörd under en väldigt lång tid hur som helst och sen se det som en självklarhet att detta bör uppskattas av alla. Det är inte så sociala kontrakt fungerar. Om mänskliga rättigheter inte är beroende av Gud så är de beroende av kontext och dialog. Det finns ingenting självklart i att homosexuella skall få ingå äktenskap. Ingenting. En del vill hävda att det på något sätt har med det privata att göra och att det därför inte är någon annans business vilken typ av konstellationer som folk väljer att leva i. Newsflash – ett samhälle består av sociala relationer, inga skarpa gränser mellan offentligt och privat kan dras på det sättet, om frågan om föräldraledighet inte bara en individfråga utan en samhällsfråga så är homoäktenskap det också.

Debatterade frågan med en god vän och väldigt förenklat anser jag att argumenten ser ut som följer:

Argument FÖR att homosexuella relationer skall likställas heterosexuella relationer:

1. Homosexuella relationer är väsenslika heterosexuella relationer och bör därför kunna innefattas av samma juridiska regler.
2. Att inte vilja likställa homosexuella relationer med heterosexuella relationer är att vara homofob och/eller nedvärdera homosexuellas kärlek.
3. Homosexuella relationer har precis som heterosexuella relationer en essentiell roll att spela för samhällets överlevnad.

Argument EMOT att homosexuella relationer skall likställas heterosexuella relationer:

1. Homosexuella relationer är inte väsenslika heterosexuella relationer och bör därför inte kunna innefattas av samma juridiska regler.
2. Att inte vilja likställa homosexuella relationer med heterosexuella relationer är inte att vara homofob eller nedvärdera homosexuellas kärlek utan bara i princip att säga att äpple och banan inte bör kallas samma sak.
3. Heterosexuella relationer har, till skillnad ifrån homosexuella relationer, en essentiell roll att spela för samhällets överlevnad.

Är någon av ovanstående sex argument uppenbart sanna? Inte såvitt jag kan se. Är Bibeln vägledande i den här frågan, inte speciellt faktiskt. Bibelställena i Gamla testamentet är inte bindande för kristna och det är tydligt att huvudsynden i Romarbrevet 1:23-32 inte är homosexualitet utan avgudadyrkan (det är inte helt omöjligt att Paulus här, precis som romarna i gemen, mer allmänt pratar om grekisk dekadens). Så även om jag lutar åt åsikten att homosexualitet kanske inte är direkt meriterande i Guds ögon så är jag ändå i huvudsak agnostisk i frågan. Jag önskar att folk kunde vara lite mera ödmjuka i sådana här frågor. Båda läger tycks behandla väldigt viktiga förställningar hos den andre på ett ganska kärlekslöst vis.

Till den som fortfarande tycker att frågan om homoäktenskap självklart bör besvaras ja så tipsar jag om följande klipp:

Har kvinnan i klippet rätt? Kanske, kanske inte. Det intressanta är att hon existerar. För er som tycker att frågan om homoäktenskap självklart bör besvaras nej ber jag betänka följande citat: ”Gays are gay by the will of God. God does not produce faulty parts. God is not Fiat.” - Fader Franco Barbero of Pinerolo – (italiensk katolsk präst som blev av med prästkragen för att han vigde homosexuella par).

Men snälla låt oss slippa kategori ett och två. Jag tror vi kan bättre än så.

Det finns få passager i Bibeln som beskriver den kristna människans dilemma om att vara i världen som Joh. 3:19-21:

”Och detta är domen, att när ljuset kom in i världen, då älskade människorna mörkret mer än ljuset, eftersom deras gärningar var onda. Den som gör det onda avskyr ljuset och kommer inte till ljuset, för att hans gärningar inte skall avslöjas. Men den som handlar efter sanningen, han kommer till ljuset, för att det skall bli uppenbart att han gör vad Gud vill.”

Det är inte så att människan direkt hatar ljuset, det är snarare så att människan hatar ljuset indirekt eftersom hon är beroende av mörkret. Ett bra exempel som jag tror de flesta människor varit med om och som med all önskvärd tydlighet pekar på vår kärlek till mörkret, är när vi i olika sociala sammanhang blir avslöjade, påkomna, någon läser oss lite för bra. Vi vill dölja våra tankar om oss själva och andra eftersom vi vet hur onda de är, när någon fångar dessa tankar och visar upp dem för oss så står vi inte ut – ett växelspel av vrede och skam. Det finns ett psykologiskt korrelat till detta; försvarsmekanismer. Men precis som Freud påpekade så är vinsten av att förvränga minnen och intryck kortvarig. Om inte ångesten blir dess arvedel så kommer likgiltigheten.

På ett plan så står vi alla i gränslandet mellan ljus och mörker, skillnaden ligger i huruvida vi är barn av skymningen eller barn av gryningen: ”Från mörkret stiga vi mot ljuset, från intet allt vi vilja bli!” som det sjungs i internationalen. Men precis som kommunismens frälsning visat sig vara en hägring, precis på samma sätt lurar vi ofta oss själva att vi är på väg mot ljuset när vi är på väg mot förintelse, istället för att simma mot ytan simmar vi i vår förvirring mot botten.

Hur vet man att man är på rätt väg? Svårt att avgöra ofta. Trots att det gränsar till hybris så kan jag dock ibland få intrycket när jag pratar med människor att jag kan avgöra huruvida de börjat stiga mot ljuset eller huruvida de förälskat i sig i Djävulens bländverk.

För ett par dagar sedan träffade jag en trevlig herre som enligt egen utsago var en andlig person men som utifrån mitt perspektiv snarare verkade vara ett mörkrets barn. Hans filosofi bestod av den icke ovanliga new age-blandningen av gnosticism, Martinus och annat orientaliskt spekulativt hittepå. Han pratade mycket om Den helige ande men det var något som lät väldigt väldigt falskt i det han sa. Bland annat så trodde han att själen genomgick någon form av gradvis utveckling ifrån växt- och djurriket innan den fick en mänsklig kropp. Mot detta argumenterade jag att det hela är en ganska bisarr idé. Exakt vad innebär en sådan utveckling? Vilken typ av händelser är meriterande för denna reinkarnationskedja? Eftersom djur verkar sakna förmågan till fria val hur kan de hållas klandervärda eller få beröm för något över huvud taget. Jag låter Eddie Izzard illustrera min poäng:

Det finns andra stora filosofiska problem med tanken på reinkarnation men jag återkommer till detta någon annan gång …

Jag tror numer jag har en form av huvudregel för att avgöra huruvida en själ börjat stiga emot ljuset eller inte. Ett ljusets barn är driven av en vilja underkasta sig den vilja som utstrålar kärlek och som manifesterar sig i olika former av andens frukter hos personen. Ett mörkrets barn saknar denna tendens utan försöker konstruera sina egna gudar – dessa gudar är naturligtvis lika personen själv. Narcissismens teologi kan dock bara hållas vid liv genom mörker och trollspeglar. När det sanna ljuset faller på dess utövare förvandlas de till sten precis som troll. Skillnaden ligger också i den goda viljan. Precis som författaren till The Cloud of Unknowing skriver så ser Guds nåderika blick snarare till vem du vill bli snarare än vad du är och vad du varit. Men den som inte vill utvecklas skall gå under. Den som älskar mörkret skall förgås i mörkret.

Innan en nyvald amerikansk president skall inta sin position så måste han lägga sin hand på Bibeln och svära att han skall utföra de plikter som nu pålagts honom. En liknande procedur gäller för folk som skall vittna vid en rättegång, de lägger handen på Bibeln och säger något i stil med: ”I swear to tell the truth, the whole truth, and nothing but the truth”. Muslimer slipper svära vid Bibeln utan får svära vid Koranen istället. Men vad svär ateisterna vid?

Jag har ett förslag på vad ateister kan få svära vid i en rättegångssal. I 1 Mos 24:2-4 så uppmanar Abraham sin tjänare att lägga sin hand mellan hans lår (d.v.s. på hans kön) och svära en ed vid Herren etc. Att ateister inte vill svära vid Gud bör vi naturligtvis ha förståelse för så det skall de naturligtvis slippa, men med tanke på hur ofta frågan om religion reduceras till frågor om sex utifrån ateisternas synvinkel så är det inte irrationellt att påstå att sex är väldigt viktigt för ateister. I väntan på någon form av sekulärt manifest; låt därför ateisterna svära vid sitt könsorgan! Sex är ju tydligen det viktigaste som finns? Vi kan även tänka oss att denna procedur kan sprida sig utanför det amerikanska rättsystemet. Tänk dig följande scenario: chefen stormar in på ditt kontor och är skitförbannad för att du inte gjort det du ska och vrålar: ”svär vid min penis att du gör färdigt jobbet innan du går härifrån”.

Själv svär jag inga eder eftersom Jesus säger att vi inte skall göra så (Matt 5:34) …

Hamnade i en diskussion med en agnostiker som för en gångs skull visste något om Jesus och Bibeln. Hans tes, som delas av flera tyska bibelforskare, är att Jesus inte var en egentlig grundare av en ny religion utan endast en fortsättning av judendomen; kristendomen som sådan är inte en produkt av Jesu lära utan en produkt av hur Paulus tolkade Jesu lära (på den tiden då jag lutade åt en form av valentinsk gnosticism brukade jag alltid kalla de svenskkyrkliga för de pauluskristna). Jesus hade egentligen inget nytt att säga utöver att tillhandahålla en slags midrasher över de fem moseböckerna, profeterna och psaltaren. För att belägga detta brukar man på peka på tre bibelställen:

”Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva utan för att uppfylla. Sannerligen, innan himlen och jorden förgår skall inte en enda bokstav, inte minsta prick i lagen förgå; inte förrän allt har skett. Den som upphäver ett enda av buden, om så det allra minsta, och undervisar människorna så, han skall räknas som den minste i himmelriket. Men den som handlar och undervisar efter dem skall räknas som stor i himmelriket (Matt. 5:17-19).”

”Dessa tolv sände Jesus ut, och han befallde dem: ’Ta inte vägen till hedningarna och gå inte in i någon samarisk stad. Gå i stället till de förlorade fåren i Israels folk (Matt 10:5-6).’”

”Jag har inte blivit sänd till andra än de förlorade fåren av Israels folk (Matt. 15:24).”

Så har kritikerna rätt? Har vi kristna feltolkat Jesu budskap ända sedan antiken? Bör jag låta tinninglockarna växa? Mazel tov?

Nej jag är övertygad om att vi kristna inte feltolkat Jesus. Även om hypotesen om att Jesus endast var en marginell jude inte är helt dum (det faktum att jag skriver ett blogginlägg om den säger ju något i sig) så är den icke desto mindre ohållbar och att den är ohållbar ges av evangelietexterna själva. Låt oss börja med att ta upp andra ställen där Jesus talar om lagen:

”Ty ända till Johannes har allt vad profeterna och lagen sagt varit förutsägelser (Matt 11:13).”

”Lagen och profeterna hade sin tid fram till Johannes. Sedan dess förkunnas Guds rike, och alla trängs för att komma in där (Luk. 16:16).”

Jesus syn på vad lagen innebär är alltså mer komplicerad än hur den kan tyckas vid en första anblick och helt klart är att lagen tycks peka på honom och ingen annan. Det finns fler exempel på att man inte så enkelt kan säga att Jesus menade: lagen = de fem Moseböckerna. Matt 15:18 tycks relativisera frågan om de judiska matreglerna. Frågan om äktenskapsbryterskan i Joh 8:1-11 visar att lagen inte bör tolkas som ett juridiskt system såsom det utmålas i delar av GT. Sedan måste man också ta hänsyn till den utveckling som judendomen genomgått från gammeltestamentlig tid till nytestamentlig tid. För att ta ett ickebibliskt exempel från samma tidsepok och kontext som Jesus verkade i; Rabbi Hillel skall ha sagt att:

”Det som är förhatligt för dig, ska du inte göra mot andra, det är hela lagen, resten är bara kommentarer.”

Jesus förstärker ovanstående påstående i Matt 7:12:

”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger.”

Trots ovanstående så tycks vi fortfarande ha en svag misstanke om att Jesus trots allt ändå endast är en form av judisk liberalteolog som egentligen inte bryr sig så mycket om ickejudarna (merparten av redan nämnda citat kommer ju ur det mest judiskt färgade av alla evangelier). Men denna misstanke är obefogad. Läser man vidare i evangelierna så ser man att etnicitet inte är avgörande för frälsning. Den avgörande faktorn är tron på Jesus själv. Begrunda vad Jesus säger då en romersk officer ber Jesus bota officerens tjänare:

”Jesus blev förvånad och sade till dem som följde honom: ’Sannerligen, inte hos någon i Israel har jag funnit en så stark tro. Jag säger er att många skall komma från öster och väster och ligga till bords med Abraham och Isak och Jakob i himmelriket. Men rikets egna barn skall kastas ut i mörkret utanför. Där skall man gråta och skära tänder. Och till officeren sade Jesus: ’Gå. Du trodde och det skall ske.’ Och i det ögonblicket blev pojken frisk (Matt 8:10-12).”

Att Jesus valde att predika för judar är inte konstigt; det var judarna som hade skolningen och förvaltade de heliga texterna. Som vi redan kunnat se så hindrar de honom inte ifrån att hjälpa folk av annan etnisk härkomst (ett ytterligare exempel finns i Mark. 7:26 där Jesus hjälper en besatt syrisk-fenikisk kvinna). Det är tydligt att mönstret för Guds frälsningsplan för världen är som följer: först judarna, sen hedningarna. I det mest judiska av alla evangelier säger Jesus att hans följeslagare skall göra alla folk till Jesu lärjungar och att budskapet om riket skall förkunnas i hela världen (Matt. 24:14 och 28:19). Och för den som fortfarande inte är övertygad om att Jesu budskap är riktat till alla så ber jag dem läsa berättelsen om den barmhärtiga samariern i Luk. 10:30-36 och tänka på vad Johannes Döparen säger i Matt 3:9: ”Och tro inte att ni bara kan säga er: Vi har Abraham till fader. Jag säger er att Gud kan uppväcka barn åt Abraham ur dessa stenar.” Jesus älskar alla folkslag. Case fucking closed.

En sista avslutande poäng. Till de muslimska araber som är väldigt stolta över att de i nedstigande led är släkt med Abrahams förste son Ismael, så pekar jag på följande bibelvers där Herrens ängel talar till Hagar :

”Herrens ängel sade till henne: ’Du är havande och skall föda en son, och du skall ge honom namnet Ismael, ty Herren har hört din klagan. Mer vildåsna än människa skall han vara, han skall slåss mot alla och alla mot honom. Öster om alla sina bröder skall han bo (1 Mos 16:11-12).’”

Hmm en bråkmakare bosatt i Mellanöstern … påminner om en skäggig typ som dyker upp några tusen år senare …

En sak som man ibland hör ifrån ateister är att evolutionen på något sätt skulle bevisa  att kristendomen är falsk. Detta påstående behöver kvalificeras. Det finns ingenting i arternas gradvisa utveckling (om den nu verkligen är gradvis vilket det finns anledning att betvivla utifrån fossilfynd oavsett om man tror på intelligent design eller inte) som på något sätt falsifierar den kristna gudens existens – givet att man inte tolkar Skapelseberättelsen i Bibeln bokstavligt alltså – vilket jag och många andra inte gör (jag förstår inte varför det är så viktigt och emotionellt för vissa att bevisa att vi egentligen är släkt med en bit lera snarare än en schimpans). Det som skulle falsifiera den kristna gudens existens är om någon kunde bevisa att arternas utveckling på jorden skett utan någon som helst mål så att människan precis lika gärna inte kunde ha existerat – det vill säga det räcker inte med att visa på att hela processen är styrd av mutationer för att falsifiera den kristna guden existens, det man måste visa på är slumpmässiga mutationer. Kunde man visa på föregående så existerar den kristna guden inte – det går inte att påstå att Gud älskar oss och har gjort oss till sin avbild om vi är produkten av en biologisk lottorad. Har modern biologi bevisat att sådana slumpmässiga mutationer faktiskt styrt vår utveckling? Nej det är precis tvärtom – det är rent av näst intill irrationellt att tro att det skulle handla om slump! Jag sparar detaljerna kring detta till en annan gång och rekommenderar istället den utmärkta filmen Unlocking the Mystery of Life på http://www.youtube.com/watch?v=DUwitJXHjaQ under tiden.

Satt och lyssnade på en utlagd föreläsning av geniet Alvin Plantinga (finns utlagd på http://www.sbts.edu/resources/Audio_Resources/Norton_Lectures.aspx ) där han gick igenom hur ateistfundamentalisten Richard Dawkins argument i The Blind Watchmaker (1986) ser ut. Dawkins argumenterar just för slumpmässighet av ovanstående typ. Hur ser då argumentet ut rent filosofiskt? Enligt Plantinga (!) så argumenterar Dawkins på ungefär följande vis:

Premiss: Vi känner inte till några hundraprocentiga argument emot att det är omöjligt att livet på jorden uppstod genom slumpmässiga mutationer.

Slutsats: livet på jorden har uppstått genom slumpmässiga mutationer.

För att förtydliga exakt hur dumt ovanstående är låt mig ge ett argument med samma logiska struktur:

Premiss: Vi känner inte till några hundraprocentiga argument för att Anders Borg omöjligen kan ha röstat på Vänsterpartiet.

Slutsats: Anders Borg röstade på Vänsterpartiet.

Jäpp Dawkins han är smart han …