Lägesrapport från Babylon

Det finns få passager i Bibeln som beskriver den kristna människans dilemma om att vara i världen som Joh. 3:19-21:

”Och detta är domen, att när ljuset kom in i världen, då älskade människorna mörkret mer än ljuset, eftersom deras gärningar var onda. Den som gör det onda avskyr ljuset och kommer inte till ljuset, för att hans gärningar inte skall avslöjas. Men den som handlar efter sanningen, han kommer till ljuset, för att det skall bli uppenbart att han gör vad Gud vill.”

Det är inte så att människan direkt hatar ljuset, det är snarare så att människan hatar ljuset indirekt eftersom hon är beroende av mörkret. Ett bra exempel som jag tror de flesta människor varit med om och som med all önskvärd tydlighet pekar på vår kärlek till mörkret, är när vi i olika sociala sammanhang blir avslöjade, påkomna, någon läser oss lite för bra. Vi vill dölja våra tankar om oss själva och andra eftersom vi vet hur onda de är, när någon fångar dessa tankar och visar upp dem för oss så står vi inte ut – ett växelspel av vrede och skam. Det finns ett psykologiskt korrelat till detta; försvarsmekanismer. Men precis som Freud påpekade så är vinsten av att förvränga minnen och intryck kortvarig. Om inte ångesten blir dess arvedel så kommer likgiltigheten.

På ett plan så står vi alla i gränslandet mellan ljus och mörker, skillnaden ligger i huruvida vi är barn av skymningen eller barn av gryningen: ”Från mörkret stiga vi mot ljuset, från intet allt vi vilja bli!” som det sjungs i internationalen. Men precis som kommunismens frälsning visat sig vara en hägring, precis på samma sätt lurar vi ofta oss själva att vi är på väg mot ljuset när vi är på väg mot förintelse, istället för att simma mot ytan simmar vi i vår förvirring mot botten.

Hur vet man att man är på rätt väg? Svårt att avgöra ofta. Trots att det gränsar till hybris så kan jag dock ibland få intrycket när jag pratar med människor att jag kan avgöra huruvida de börjat stiga mot ljuset eller huruvida de förälskat i sig i Djävulens bländverk.

För ett par dagar sedan träffade jag en trevlig herre som enligt egen utsago var en andlig person men som utifrån mitt perspektiv snarare verkade vara ett mörkrets barn. Hans filosofi bestod av den icke ovanliga new age-blandningen av gnosticism, Martinus och annat orientaliskt spekulativt hittepå. Han pratade mycket om Den helige ande men det var något som lät väldigt väldigt falskt i det han sa. Bland annat så trodde han att själen genomgick någon form av gradvis utveckling ifrån växt- och djurriket innan den fick en mänsklig kropp. Mot detta argumenterade jag att det hela är en ganska bisarr idé. Exakt vad innebär en sådan utveckling? Vilken typ av händelser är meriterande för denna reinkarnationskedja? Eftersom djur verkar sakna förmågan till fria val hur kan de hållas klandervärda eller få beröm för något över huvud taget. Jag låter Eddie Izzard illustrera min poäng:

Det finns andra stora filosofiska problem med tanken på reinkarnation men jag återkommer till detta någon annan gång …

Jag tror numer jag har en form av huvudregel för att avgöra huruvida en själ börjat stiga emot ljuset eller inte. Ett ljusets barn är driven av en vilja underkasta sig den vilja som utstrålar kärlek och som manifesterar sig i olika former av andens frukter hos personen. Ett mörkrets barn saknar denna tendens utan försöker konstruera sina egna gudar – dessa gudar är naturligtvis lika personen själv. Narcissismens teologi kan dock bara hållas vid liv genom mörker och trollspeglar. När det sanna ljuset faller på dess utövare förvandlas de till sten precis som troll. Skillnaden ligger också i den goda viljan. Precis som författaren till The Cloud of Unknowing skriver så ser Guds nåderika blick snarare till vem du vill bli snarare än vad du är och vad du varit. Men den som inte vill utvecklas skall gå under. Den som älskar mörkret skall förgås i mörkret.