Den som söker skall finna
Beslöt mig igår kväll för att besöka en av Lunds nationer för första gången på över ett år. Det bidde inget. Stod i kön. Lammkött framför mig – backslicks bakom mig. Funk diss tänkte jag, vill ändå inte dricka utspädd öl och höra uffig hip hop (för övrigt anser jag att hip hop har gjort för den västerländska kulturen vad könsherpes har gjort för romantiken). Så jag åkte hem. Tidigare när liknande saker hände mig så brukade jag bli misogyn och misantropisk, fast igår så blev jag upprymd av en stor glädje. Tror bara det är en tidsfråga innan jag ligger fastspänd i isoleringscell nynnandes barndomsånger …
Gick i kyrkan idag. Det var fantastiskt fint. Tittade på ungdomarna i kyrkan (jag är dock själv en ungdom fortfarande inbillar jag mig) och insåg skillnaden mellan dem och folket i nationskön – nationsfolket letade efter något, kyrkofolket hade hittat något. Inte för att jag kan läsa folks tankar, men det fanns något där, ett ljus och en frid, en själ på väg hem. Slutsats alltså: gå i kyrkan är roligare än att gå ut på nation. Hurra jag har blivit precis så tråkig som jag alltid velat bli. Snart skall jag återuppliva min frimärkssamling *dansar pingstvänsdansen*.
*För er som inte vet vad pingstvänsdansen är så kan jag upplysa er om att det är att liksom att mjukt vagga fram och tillbaka till musiken (dock utan några skamliga rörelser med underlivet) plus att man har ett stort skenheligt flin på läpparna.
