Allvetandet och det nya hjärtat
En av de egenskaper man inom de abrahamitiska religionerna tillskriver Gud är allvetande. Det finns flera exempel i Bibeln som tycks peka på att Gud är allvetande – för att ta ett exempel; enligt 1917 års översättning av Jesaja 46:10 så säger Gud följande: ”Jag som i förväg förkunnar, vad komma skall, och långt förut, vad ännu ej har skett.” I King James-översättningen översätts samma ställe med: ”Declaring the end from the beginning, and from ancient times the things that are not yet done.” Den engelska översättningen fångar på ett bättre sätt det filosofiska innehållet, vilket kort och gott går ut på att Gud redan från början, d.v.s. ”innan” skapelsen, visste vad som skulle komma att ske. Gud blir således aldrig överraskad, inga surprisepartyn får honom att tappa hakan.
Denna medvetenhet och denna tro på alla sanna propositioner och hur det relaterar till andra fenomen uttrycks på lite olika sätt i Bibeln. Allvetandet och dess relation till människan uttrycks t.ex. i Jer. 1:5 där Gud talar till profeten Jeremia och säger: ”Innan jag formade dig i moderlivet utvalde jag dig, innan du kom ut ur modersskötet gav jag dig ett heligt uppdrag”. Guds plan för mänskligheten innefattade profeten innan han existerade. Ett annat uttryckssätt hittar vi Joh. 1:47-48 där Jesus talar om att han sett Filippos sitta under fikonträdet fastän han Jesus inte var i närheten. Det var inte för inte som Hagar efter sitt möte med det gudomliga kallade Herren för ”Seendets Gud” (1 Mos 16:13). Gud behöver inga infraröda glasögon eller periskop – Guds blick penetrerar allt mörker oavsett om det handlar om det som dolts i tidens glömska eller det som gömts i människosjälen och han lovar att allt det som en gång glömts en dag ännu en gång skall bli känt (Matt 10:26).
Att Gud är allvetande är något man måste ha i åtanke då man läser Bibeln – hur mycket lidande som än finns beskrivet i Bibeln så sker ingenting utan att Gud känner till det. I Matt 10:29-31 säger Jesus: ”Säljs inte två sparvar för en kopparslant? Men ingen av dem faller till marken utan att er fader vet om det. Och på er är till och med hårstråna räknade. Var alltså inte rädda: ni är mer värda än aldrig så många sparvar.” En del av det jag har nämnt har fått en del att tro på att själar är predestinerade att hamna i himmel eller helvete – om Gud visste allt som skulle ske är han då inte direkt skyldig till att vissa får brinna helvetet. Detta är inte korrekt. Man måste dock kunna en del om modallogik för att förstå exakt hur man kan få ihop fri vilja och allvetande men detta orkar jag inte skriva om just för tillfället – den som har tråkigt kan alltid surfa in på http://en.wikipedia.org/wiki/Molinism för en kortare introduktion.
Vad betyder alla dessa bibelcitat och allt detta pladder rent konkret i våra liv? Det betyder följande. För mer än 15 miljarder år sedan tänkte Gud på just dig. Han tänkte på historien och han tänkte på hur du skulle växa upp han tänkte på allt du någonsin skulle tänka och allt du någonsin skulle göra och trots allt ont du skulle komma att göra och allt ont du skulle komma att tänka så såg han dig och älskade dig. Innan den första atomen kom till älskade han dig, innan vintergatan formades längtade han efter att få känna dig.
Men Gud kunde också se vad vi människor skulle göra emot varandra och han behövde göra något för att låta förlåtelsen segra utan att själv bli moraliskt bankrutt … så han skickade det mest värdefulla han hade, sin enda son, för att ställa allt till rätta. Trots att Jesus många gånger uttrycker sig väldigt hårt om människan så är det helt tydligt i evangelierna att han styrs av ett intellekt som vet allt som komma skall (på flera ställen talar och handlar Jesus enligt en tidtabell som inte dikterats av honom själv) och av en passion som överstiger allt inom poesi och gällande dramatisk styrka. Denna passion blir som allra tydligast i Jesu liv ifrån vistelsen i Getsemane och framåt, Jesus svettas blod (Luk. 22:44) och finner att de som står honom allra närmast inte orkat hålla sig vakna under den mest ångestladdade delen av hans liv utan har somnat (Matt. 26:40). En sak som fått många att hävda att Jesus inte såg sig själv som av gudomligt ursprung är Matt. 27:46: ”Vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst: ’Eli, Eli, lema sabachtani?’ (vilket betyder: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?)”. Jag menar dock att detta inte pekar på att Jesus bara var en människan utan att det faktiskt pekar på han var något mer än bara människa. Det faktum att Jesus här citerar Psalm 22 är intressant. Till skillnad ifrån det intryck man kan få om man läser evangelierna väldigt slarvigt så hänger Jesus faktiskt på korset ganska länge (tre timmar) och under denna tid bör han ha hunnit säga en hel del till de få lärjungar som inte övergivit honom vid det här laget (för mer information se http://en.wikipedia.org/wiki/Sayings_of_Jesus_on_the_cross ). Jesu ord: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” är enligt mitt sätt att se det typiskt för det dubbeltydiga sätt som Jesus uttrycker sig på. Å ena sidan uttrycker det den smärtsamma separationen ifrån Fadern som upplevdes av Jesus just då men det är å andra sidan också ett svar på det lidande som vi som människor upplever då Gud tycks frånvarande. Det är som att Jesus på sitt högst enigmatiska sätt svarar på frågan om ”var är du Gud och varför har du övergivit mig?” med orden ”jag är här på korset för din skull”.
Kyrkofadern Cyprianus skriver i sina tankar kring Herrens bön något i stil med att vi ”inte skall välja något före Kristus eftersom han inte valde något före oss och att vi därför skall göra oss oskiljaktiga ifrån hans kärlek”. En annan detalj i evangelierna som kanske pekar på denna kärlek är Joh. 19:34 där det står att en av vakterna sticker Jesus i sidan och att blod och vatten rinner ut. Givet det faktum att romerska soldater var experter på att döda folk så lär lansen ha stuckits i hjärtat för att verkligen försäkra sig om att Jesus var död. Om så är fallet så har vi en vacker bild för Jesu kärlek till människan. Nu är jag ingen läkare men faktum är att musklerna i hjärtat kan spricka så att ett vattnigt serum fyller området nära hjärtat. Jesu hjärta brast på korset. Det enda han fick för sitt offer för vår skull var ett brustet hjärta.
I Psalm 51:19 läser vi att det offer som Gud begär av oss är ett ”förkrossat hjärta”. Med tanke på ovanstående så känns detta väldigt talande och bör få oss till eftertanke. När du lider av hjärtesorg, misströsta inte – du har aldrig varit närmare Gud än då. Så om du efter att försökt älska någon och lider av ett krossat hjärta så plocka upp bitarna och lägg dem i händerna på den vars hjärta brast för din skull för nästan 2000 år sedan. Låt Jesus ge dig ett nytt hjärta, ett tålmodigt osjälviskt hjärta så att du kan lära dig vad äkta kärlek är.
