Kärleksoffret och döden
Under förra söndagens gudstjänst så fick jag en bild för mitt inre öga hur jag bar mig själv (typ den ena enäggstvillingen bär den andra i famnen) fram till ett offeraltare. En vecka senare snubblade jag över följande bibelcitat: ”Därför ber jag er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära er själva som ett levande och heligt offer som behagar Gud. Det skall vara er andliga gudstjänst (Rom. 12:1)”. Exakt så. Gud begär hela dig – inte ditt pekfinger, inte din tolvfingertarm eller ditt könsorgan – Gud vill ha hela dig. Precis som Kristus gav hela sig själv åt korset så bör vi ge hela oss själva åt Gud. Men har inte hjärtat en speciell innebörd i sammanhanget då? Jo, hjärtat symboliserar essensen medan kroppen symboliserar helheten. Men essens och helhet hör ihop precis som hjärtat når ut i hela kroppen genom blodomloppet.
En annan sak: är Jesus död? Om inte, varför ser jag honom inte levande i dagens kristna? Varför ter sig så många kristna rädda, nervösa och neurotiska? Jag tror det sorgliga svaret är att det inte är jag som är blind i sammanhanget utan att det de facto är så att väldigt många kristna lever med en död Jesus; en död Jesus som aldrig plockades ner ifrån korset och som aldrig uppstod. Dessa kristna släpar runt på sin döda Jesus, sminkar upp hans lik och försöker övertala alla andra om att denna döda snickarson är världens frälsare. Cohen sjunger om detta fenomen i låten Land of plenty: ”For the Christ who has not risen, from the caverns of the heart.” Cohen gör här skillnad mellan den intellektuella och känslomässiga förståelsen av uppståndelsen. För många kristna är Jesu uppståndelse endast en inlärd doktrin som man på något sätt integrerat i sitt intellekt men som egentligen inte burit frukt inom dem. Ingen vet detta bättre än jag, för jag levde i flera år med en Jesus som var uppstånden i mitt intellekt men inte i mitt hjärta. Till sist orkade jag inte försöka lura mig själv längre – den inre rösten sa hela tiden att jag istället för att försöka övertyga alla andra om att Jesus var världens frälsare borde försöka övertyga mig själv. Då jag försökte göra detta på riktigt så insåg jag hur obefintlig min tro egentligen var. En annan insikt jag gjorde var att jag faktiskt inte älskade Jesus utan att jag faktiskt hatade honom, eftersom han alltid är lika perfekt och alltid lika krävande och moraliserande. Skräckslagen inför det faktum att jag trots allt retoriskt skitsnack faktiskt hatade Jesus så tvingades jag göra ett val; antingen tog jag emot Jesus med kropp och själ eller så lämnade jag honom därhän; för jag orkade inte leva med denna döda Jesus längre. Jag valde det första och snyftande med en röst så tyst att den knappt kunde höras sade jag ”du är allt jag vill ha, snälla lämna mig inte”. I det ögonblicket blev jag kristen. Detta hände cirka en månad sen (därav allt bloggande om kristna saker) och mitt liv är inte detsamma längre. Själsvåndorna har inte helt försvunnit men det har tillkommit något i mitt hjärta som inte fanns där innan, jag känner hur detta något växer inom mig.
En sak jag insett är att om man verkligen vet i sitt hjärta att Jesus är uppstånden så har man i någon mån själv uppstått ifrån de döda: die before you die som mystikerna säger. Detta betyder också att hela ens livsfilosofi bör stöpas om. Allting relaterat till livsprojekt i vårt samhälle handlar om tid och dess relation till åldrande och död. Man måste gifta sig, man måste skaffa sig ett jobb, måste skaffa barn, måste pensionsspara etcetera. Inget av detta är av primär betydelse för den vars Jesus är uppstånden. Det som istället är det relevanta är att man, givet att man förstår att en själ är odödlig och att man genom har tagit emot Jesus har tagit en del av det eviga livet, börjar måna om sin egen själ och andras själar så mycket som möjligt. Den som lever efter världens krav har inte förstått vad behovet av själens renhet innebär. Säg till dig själv: ”jag är nu odödlig” och fundera sedan om alla de här tingen omkring är så pass värdefulla som du en gång ansett att de var. Inte ens äktenskapen består i himlen. Allt skall göras om när den nya skapelsen sker.
