Lägesrapport från Babylon

Eftersom jag har en dygnsrytm som Dracula och min hjärna ekar med apologetiskt mummel så tänkte jag skriva ännu ett kvasiintellektuellt inlägg som fortsätter de tankegångar om prövning som jag skrev om tidigare.

Enligt wikipedia så definieras en meter som en 1⁄299,792,458s ljusår. En exakt definition. Prima! Jag önskar att livet innehöll fler sådana exakta mått så att man när man kände för det kunde titta i en tabell och säga: ”så här är det”. Gällande själslivet så har psykologin försökt hitta liknande tabeller – statistiken har blivit dess heliga graal. Men psykologin har avslöjat sin inkompetens eftersom den bästa predikatorn på huruvida en terapi kommer att fungera är huruvida klienten tycker om psykologen eller inte. Alla experimentkåta KBT:are borde gå ner i spagat när de hör det.

När människan är liten så är det inte ovanligt att föräldrarna kontinuerligt låter dem stå mot en väg och med en penna markerar hur mycket han eller hon växt sedan sist. Objektiva mått som tycks peka mot vuxenhet. Hade det inte varit skönt om man kunde göra likadant nu, så att det kunde bli tydligt för världen, och kanske ännu viktigare för en själv, hur mycket man växt den senaste tiden … växt rent själsligt alltså. Istället tvingas man försöka beskriva sitt nuvarande tillstånd utan referens till hur det var för ett, fem eller tio år sedan ofta utan något konkret att peka på. Speciellt missvisande blir det i ett fall som mitt d.v.s. en person med, åtminstone tidigare, humörsvängningar som en tonåring. En dagen är det si, andra dagen är det så – alltid en ny galenskap på g. Men hur ser den sammanlagda tendensen ut? Har levnadsvisdom erhållits eller har jantelagens gravitation sakta dragit ner en i dumheten och likgiltigheten?

Bibeln lämnar oss inte i sticket gällande målsättningar om hur vår personlighet bör vara. I Gal 5:22-23 står det: ”Men andens frukter är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning”. Mer sånt tack. Mer sånt NU! Hmm tålamod var det ja … attans. Det handlar inte om att bli grandios, det handlar snarare om att bli liten och trygg. Jag känner mig visserligen mer harmonisk nu än jag gjort på länge, även om själen slits av köttet då och då, men jag vill veta att det är beständigt att det inte är ännu en falsk trygghet, ännu en hägring skapad av en själ som längtar efter ro. Det hade varit bra med något som kunde visa på hur ens ego blir allt mindre eftersom att tiden går. Det hade varit bra med en måttstock.

Gud är

slutet på början

de fattigas juvel

vänskapens vän

ömhetens tron

psykotisk realism

genvägen till väglöshet

den laglösa kärleken

Gud är

en uråldrig blyghet

den inre bilden utifrån

begreppens definition

självsläckande eldhav

karusellen i lekparken

intets fruktan

början på slutet

Gud är

Häromnatten kickade verklighetskollen in; har jag kanske drömt alltihop det jag upplevt de senaste veckorna? Men jag gick igenom alla rationella argument och kom fram till att: nej det har jag inte. Problemet är inte intellektuellt eller strikt kognitivt, det är känslomässigt.

Vi människor prövar (försöker sätta dit etc.) andra människor ständigt och jämt. Funktionen av initiationsritualer av olika slag är till för att proselyten skall bevisa sig för ingruppen. Ett annat exempel är att reglerna för parningsdansen i vår kultur är sådana att man som man prövas av kvinnan att visa upp vissa karaktärsegenskaper (man skall samtidigt vara stark, lagom kärleksfull och likgiltig, intellektuell men tystlåten och besitta en viss mängd telepati – fastän man i verkligheten är en svag, hatisk, korkad och överdrivet intensiv pladderkvarn med Aspergers syndrom). Minns en gång att jag utformade ett skämt som man bara kunde skratta åt om man förstod att det var en referens till en porrfilm (att jag numer anser porr vara ett Djävulens påfund kan lämna därhän för denna gång). Humor har ofta en funktion av att ge humoristen någon form av bekräftelse, mitt skämt var lite mera ondskefullt än så – det gav mig bekräftelse om jag var en lustig person samtidigt som det avslöjade också de andras perversioner. Då jag fick några vänner att skratta minns jag att jag sa ”haha ni skrattade, ni är perversa”. Då skrattade de ännu mer – människan är ett lustigt kreatur, hon njuter ofta av sin egen förnedring.

Här är kruxet; när man prövar människor så gör man det alltid för egen vinnings skull, man gör det för att försäkra sig att den andre är att lita på eller värd besväret. Så gott som aldrig så prövar man andra människor för deras egen skull. Den enda som kan pröva en för att det är bra för en själv är Gud. När Gud väl prövar människan så är det sällan att människan håller måttet. I Dan. 5:27 får kung Belshassar veta: ”Du är vägd på en våg och befunnen för lätt.” Han var ingen andlig tungviktare och det är verkligen inte jag heller.

Det moraliska problemet med att pröva andra ligger i frågan om att vara konsekvent. Om du prövar andra så har du heller ingen anledning att klaga när någon annan prövar dig. Som det står i Matt 7:2: ”Ty med den dom som ni dömer med skall ni dömas, och med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er”. Jag hörde en ganska bra analogi över hur människor som inte mottagit nåden kommer att dömas. Analogin lyder som följer. Det är som om det hänger en kassettbandspelare runt halsen på varje människa. Denna bandspelare spelar endast in de moraliska omdömen som varje människa gör under sitt liv. Det som sker på Domens dag är att Gud trycker på knappen och så får man höra hur man själv klarar sig utifrån de krav som man ställt på andra (analogin stämmer rätt bra med de jag har hört ifrån vad vissa människor som haft en nära-döden-upplevelse upplevt).

Om du prövar människor så älskar du dem inte. Äkta människokärlek bygger bara på att den andre är en människa precis som du. Det är denna typ av ickeprövande människokärlek jag vill känna – det paradoxala är att Gud måste pröva mig innan jag kommer dit