Lägesrapport från Babylon

Kom på en sak om mig själv häromdagen som nog kan uppfattas lätt osympatiskt; jag rankar inte tolerans som en egentlig dygd. Överallt hör man tolerans hit och multikulturalism dit. Fuck tolerans och fuck multikulturalism. Tolerans är för blodfattiga allergiker utan övertygelse. Är det verkligen något positivt att vara tolerant emot något som man anser djupt omoraliskt och förljuget? Jag har svårt att se hur. Som tur var är jag som kristen bunden av påbudet att älska till och med mina fiender – annars skulle jag köpt mig ett stort kors och gått runt på stan och slagit det i huvudet på folk. Helighet och tyngd hör ihop – känn herren Sebaots helighet *smack smack*.

Lite segt (inte mört) att vara kristen vegetarian och konstant läsa om kött hit och kött dit i Bibeln. Men tja vem är jag att försöka sudda ut en prick i skriften … låt oss därför tala om kött. På flera ställen så ställs köttet mot anden hos Paulus:

”Ty de som lever efter köttet har dess sinnelag, men de som lever efter anden är andligt sinnade. Köttets sinnelag betyder död, men andens liv och frid (Rom 8:5-6).”

”Köttet är fiende till anden och anden till köttet. De två ligger i strid så att ni inte kan göra det ni vill. Men om anden får styra er står ni inte längre under lagen. Vad köttet ger är lätt att se: otukt, orenhet, liderlighet, avguderi, trolldom, fiendskap, strider, ofördragsamhet, vrede, intriger, splittringar, kätterier, maktkamp, dryckenskap, utsvävningar och annat av samma slag. Än en gång varnar jag er: de som gör sig skyldiga till sådant skall inte få del i Guds rike. Men andens frukter är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning. Mot sådant vänder sig inte lagen. De som tillhör Kristus Jesus har korsfäst sitt kött med alla dess lidelser och begär. Om vi har andligt liv, låt oss då följa en andlig väg (Gal 5:17-25).”

Enligt ovanstående vore det alltså korrekt att i analogi kalla stora feta syndare för köttbullar – smala syndare kan vi kalla shishkebab.

Jesus talar på ett liknande positiva ordalag om anden:

”Anden vill, men kroppen är svag (Matt 26:41 och Mark 14:38).”

”Det är anden som ger liv, köttet är till ingen hjälp (Joh 6:63).”

Märk dock att Jesu tal inte alls tycks lika negativt inställd till det till synes kroppsliga vilket egentligen inte är så konstigt eftersom köttet/kroppen enligt kristen teologi är kroppens tempel. Att det just är Paulus som säger att kroppen är den helige andes tempel i 1 Kor 6:19 visar att det är felaktigt att beskriva kristendomen som en religion som hatar kroppen – Paulus tal om köttet bör läsas som handlande om världslighet och hedonism och inte om kroppen per se. Den riktigt neurotiska tolkning som gör kroppen till ett fängelse för själen och anden kommer ifrån annat håll och är genuint ojudisk och obiblisk.

En mer grundläggande konflikt inom människan i Nya testamentet handlar om skenrättfärdighet och det som finns inuti människan (se t.ex. Luk. 11:39-41) d.v.s. att människan skapar en falsk yta som sätts framför hennes sanna avbild. Det är detta falska kött som vi skall akta oss för.

Skall jag väva samman alltihop så tror jag att allt av ovanstående handlar om att vi som människor skall sträva efter en perfekt enhet mellan kropp och själ/ande. Vi skall inte leva som splittrade varelser som ständigt har begär efter en sak men istället lyder under regler som håller oss fångna. Vi skall älska och sträva efter det goda efter egen fri vilja därför att vi älskar det sanna och det sköna, och inte på grund av att vi hört att det är det moraliskt riktiga att göra; i annat fall skapar vi bara en ny slavmoral som i slutändan dömer oss själva. I kyrkan sägs det ofta ”rena mig så blir jag ren och hela mig så blir jag hel”. Låt ande och kropp närma sig varandra, låt dem verka i samklang så skall relationen till Gud bli allt starkare. För egen del så försöker jag för första gången i mitt liv nå en helhet vilket lett till en hel del plågan. Det hela har fått mig att inse att det är just denna plågan som bevisar att jag utvecklas. För vissa kommer det nya andliga livet väldigt enkelt men ju mer kär man varit i världens förförelser desto kämpigare är det att gå den smala vägen. Innerst inne så älskar jag fortfarande att vara något av en dubbelnatur men denna kärlek håller på att dö ut eftersom jag sett hur detta dubbelliv sliter sönder allt vackert. Det är som när två älskande slits ifrån varandra – håll dem åtskilda och båda kommer att lida, låt dem återförenas och låt kärlekens födas i deras förening. Låt kropp och ande förenas så skall du också vara redo för att förenas med Gud.

Det finns en hel del fenomen som pekar på att ateism är att betrakta som en samhällsfara, en psykisk störning och en hämsko för vetenskaplig utveckling. Dessa saker hör givetvis ihop, men vi ställer upp dem som separata kategorier för att göra en slags pedagogisk förenkling.

• En samhällsfara – alla som vet något om modern historia vet hur svart de sekulära värderingarnas historia är. Den franska revolutionen var en orgie i blod och förstörelse och dess slutgiltiga om än något avlägsna gudlösa draksådd i formen av leninism, stalinism, maoism visar med all önskvärd tydlighet att uttalat ateistiska ideologier alltid i slutändan leder till miljontals människors död. Dess tillhörande mekanisering av naturen och människan lägger också grunden för det tomma konsumtionssamhälle som leder till våldtäkt på moder jord som i sin tur leder till naturkatastrofer i av ateismen moraliskt söndertrasade stater.

• En psykisk störning – utmärkande för flera typer av mentala sjukdomar är bristande logisk förmåga och kognitiv dissonans samt en vägran att kunna hantera verkligheten. Det förra exemplifieras hos ateister genom att de jämt och ständigt kommer med anklagelser om omoraliskt beteende hos religiösa människor trots att en sann moral inte existerar enligt deras egen världsåskådning. Det senare märker man i oviljan att erkänna den uppenbara ändamålsenlighet och harmoni som existerar i skapelsen – istället för att se helheten stirrar sig ateisten blind på en liten detalj som han förstorar och förvränger tills det observerade bekräftar hans egna lilla agenda. Detta synsätt präglar folk som stannat i sin psykiska utveckling och som aldrig nått bortom den infantila narcissismens fantasier och någon som håller världen och neuroser i schack med hjälp av tvångshandlingar, försvarsmekanismer och schizoida tendenser som innebär att man bryter med den omgivande verkligheten för att tillfredsställa egna önskningar om hur världen borde vara.

• En hämsko – all tilltro till att en objektiv verklighet kan studeras av människan kräver postulerandet av att vårt förnuft och våra sinnesintryck har sanningen som telos. Givet att ateismen inte kan tro på något sådant är den och dess behäftade världsåskådningar vetenskapens fiende. Att big bang-teorin stundtals undertrycktes inom sovjetisk akademi visar att ateistiska vetenskapsmän oftast hellre strävar efter att hålla sin världsbild intakt än att syssla med det som det får pengar för – nämligen att blotlägga fakta, systematisera observationer etc. För att klargöra denna poäng, låt oss ta exemplet med en magishow där en illusionist plockar upp en kanin ur en hög hatt. Teisten blir fascinerad och undrar exakt hur tricket utförs medan ateisten å sin sida inte alls behöver bry sig om en sådan förklaring eftersom dennes världsbild redan innehåller en grundläggande föreställning om att komplexa materiella ting bara uppstår hux flux utan en bakomliggande orsak (d.v.s. att universums tillkomst inte behöver förklaras). Denna typ av tänkande hindrar vetenskaplig utveckling eftersom grundläggande för all empiri är ett sökande efter orsaker. Om igen finner vi att ateism och vetenskap är varandras fiender; att de samsas så väl på dagens universitet beror på sociologiska faktorer som håller den enskilda normalforskaren i ett osynligt mentalt fängelse långt värre än det som t.ex. iranska mullor arbetar inom.

Vi bör dock inte vara arga på ateister eftersom dessa stackare oftast helt enkelt inte vet bättre. Givet den propagandistiska miljö som de flesta ateister föds in i, så vet vi att det är inte bara är deras eget fel att deras mentala utveckling hämmats i tidiga år – så vi bör ha ett visst överseende med deras envisa försök att värva andra till deras ”lilla påhitt”. En ateist är som ett litet förargat och gråtande barn som efter att ha tappat sin kvasihumanistiska glass i sandlådan bestämt sig för att göra livet surt för dem som äter av denna sanna visdomens manna. Vi bör alla ta en paus i våra stressiga liv och tänka på dem som fallit offer och som lever i ett ateistiskt delirium varje dag. Undertecknad föreslår att detta görs till en årlig tradition som firas parallellt med värnlösa barns dag den 28:e december. Man kan även tänka sig någon form av 90-konto dit pengar kan skänkas för att t.ex. stödja utbildningsprojekt av olika slag.

Nu undrar ni kanske varför jag inte postar detta i någon slags ateismforum. Anledningen till detta är enkel. Precis som man inte ber schizofrena mentalpatienter att forska fram psykofarmaka som kan lindra deras plåga så frågar jag inte ateister om hur de skall botas. Istället frågar jag er andra sansade religiösa människor hur vi kan finna en väg att hjälpa ateister ut ur den tragiska egokult som styr hela deras tänkande.

Vad tycker ni att vi teister bör göra för att förbättra ateisternas mentala hälsa? Exakt vilka problem ser ni som störst?

Ett grundläggande problem torde handla om brist på kunskap. Många ateister saknar helt enkelt den allmänbildning och de intellektuella verktyg som krävs för att t.ex. kunna läsa en religiös text – detta är något som jag ofta observerat – t.ex. så får jag intrycket av att även den mest enkle invandrade och knappt läskunniga muslimska knegare oftast vida överträffar en genomsnittlig svensk civilingenjör gällande förståelse av metaforer, liknelser etc. Jag skulle inte bli förvånad om en ateist som läste telefonkatalogen drog slutsatsen att det var en roman med myllrande persongalleri men med obefintlig handling … Låt oss också kollektivt be till Gud att Gud befriar ateisterna ifrån den svåra störning som de lider av och att vi gudfruktiga inte drabbas av deras moraliskt korrupta agenda …

…

Ovanstående är ett exempel på hur jag som kristen skulle kunna låta om jag anammade den retorik som används av många av nutidens mera aggressiva ateister. Till Dawkins, Dennett & Co – det finns något som heter den gyllene regeln! Den som tycker om att idiotförklara andra kan inte komma och gnälla om någon sätter hårt mot hårt och låter den raljante smaka sin egna beska medicin. Just a thought … och nej jag tycker inte att alla ateister är korkade och omoraliska … bara Christer Sturmark och Björn Ulvaeus.

När jag var liten så brukade jag ofta lyssna på Fem myror-låten som gick: ”Där är där man inte är / Här är här där man är / För här har man alltid med sig”.

En av de mer intressanta aspekterna av Gamla testamentet är hur Guds närvaro beskrivs. Å ena sidan är det tydligt att Guds heliga boning först och främst är i himlen (5 Mos 26:15, 2 Krön 30:27). Men på flera ställen läser vi om hur Gud manifesterar sig på olika sätt och hur Gud beordrar Moses att bygga tabernaklet i 2 Mos 25:8 med orden: ”De skall göra en helgedom åt mig så att jag kan bo mitt ibland dem.” Gud väljer alltså en fysisk plats för sin närvaro – Gud kan visserligen vara överallt men Gud väljer att vara just där i tabernaklet. Jag tror det finns en viss visdom i det med att Gud är ”portabel” för så fort planerna på att bygga ett fast tempel åt Guds heliga närvaro, hans shekinah, se t.ex. 1 Kung 8:13 och 1 Krön 23:25 så kommer Guds ord till profeten Natan:

”Gå till min tjänare David och säg honom: Så säger Herren: Skulle du bygga mig ett hus att bo i? Jag har aldrig bott i något hus utan har flyttat omkring med ett tält som boning alltsedan jag förde Israels folk ut ur Egypten (2 Sam 7:5-6).”

Längre fram i texten så välsignar Gud Davids ätt och talar om att hans nåd inte skall vika ifrån David som den gjorde ifrån Saul men tvetydigheten gällande templet förblir. Tabernakel tycks vara att föredra fram tempel, Gud vill tydligen hellre ha en motorcykel än ett radhus! Men ämnet om Guds närvaro i Gamla testamentet är därmed inte uttömt. Ponera följande:

”Gläd dig och jubla, dotter Sion! Se, jag kommer och tar min boning hos dig, säger Herren. Många folk skall den dagen sluta sig till Herren och bli mitt folk. Jag tar min boning hos dig. Då skall du inse att Herren Sebaot har sänt mig till dig. Herren skall ta Juda i besittning som sin del av den heliga marken. Än en gång utväljer han Jerusalem. Var stilla inför Herren, allt levande, han bryter upp från sin heliga boning (Sak 2:10-13)”

Det lustiga enligt ovanstående är att Gud skickar sin egen närvaro till Jerusalem. Att försöka förstå detta textställe utan någon form av treenighet är enligt mig svårt – hur kan Gud skicka sig själv om det inte handlar om flera personer? Själv tänker jag på Joh. 1:14 ”Och Ordet blev människa och bodde bland oss”. Att Jesus säger sig vara Guds sanna närvaro på jorden och i Jerusalem ges av Matt 12:6 där han säger: ”här finns det som är större än templet” och när det talas om att Guds tempel skall rivas ner och uppbyggas på tre dagar så talar han inte templet utan om sin egen kropp. Men att Guds närvaro aldrig bara är helt fysisk ges av följande två utsagor

”Och jag är med er alla dagar till tidens slut. (Matt 28:20)”

”Ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem. (Matt 18:20)”

Gud kan aldrig fångas eller sättas på plats. Gud är evigt undflyende – försök att säga var han är och du skall finna att han inte är där längre. Det bästa exemplet på detta är det andra templets förstörelse som nog var en slags fingervisning ifrån Gud om att hans majestät aldrig kan inrymmas i en byggnad hur mycket gyllene lullull man använder till inredning. En kristen variant på fem myror-låten jag nämnde i början blir således: ”Gud är där man inte är / Gud är här där man är / För Gud har man alltid med sig.”

Varenda gång som livet brakar ihop som ett storslaget fiasko så kommer följande dylantext upp i huvudet på mig:

How does it feel

How does it feel

To be without a home

Like a complete unknown

Like a rolling stone?

Det är så livet känns när illusionerna fallit ifrån ögonen och ikonerna slagits sönder. Ensamheten; denna underbara fasansfulla ensamhet. Det spelar ingen roll var man är – man kommer aldrig att bli förstådd och det finns ingenting som heter hem … tror man. Jesus talade på ett liknande sätt då en skriftlärd lovade att följa honom Jesus var han än gick: ”Jesus svarade: ’Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har inget ställe där han kan vila sitt huvud.’” Precis som Adam i någon mån representerar hela mänskligheten så anser jag att Jesus här uttrycker en av mänsklighetens stora dilemmor: var finns vårat hem, var finns våran trygghet?

Men tillbaka till Dylan. Såg precis filmen ”I am not there” som är en slags surrealistisk gestaltning av de tidigare delarna av Dylans liv. Filmen var helt klart sevärd men blir ibland lite väl psykadelisk även för ett stort dylanfan som jag själv som förstår många av allusionerna. Det som alla kan uppskatta är hur som haver det antitetiska framställningssätt som används i filmen. Dylan spelas av en mängd olika skådisar – symboliken är solklar – Dylan kan aldrig inrymmas i en karaktär, i en skådis – han är något flytande, någon ogripbar. Titeln ”I am not there” kunde inte vara bättre.

Jag läste ett paper av någon som hade undersökt de mer religiösa aspekterna av Dylans musik och kommit fram till att Dylan ofta ger sig själv någon form av messiasstatus i sin musik – detta är i min mening helt korrekt (i filmen märks detta i hur Dylan står och skriker till ett krucifix och undrar varför han inte spelar de låtar han brukade spela). Det är också här vi kan börja spåra Dylans komplicerade relation till Jesus. Han går ifrån översvallande kärlek under slutet av sjuttiotalet till den mera tveksamma låten Jokerman och sedan tillbaka till en mer fromt kristen attityd på hans två senaste skivor. I slutändan så tror jag att den komplicerade och mångfacetterade Dylan hittade den enda person, åtminstone enligt honom själv, som är mer komplex än vad han är och som han därför kan se upp till: Jesus.

Det är det jag gillar med Dylans musik; den är så direkt och så genuin i sitt uttryck. Dylan tycks aldrig filtrera eller organisera sina känslor – han spyr ut dem i sång. Det är också därför så många talar om hur känslomässigt förlösande Dylans musik är – den som inte får någon slags katharsis gällande sin dödlighet efter att ha lyssnat på Time Out of Mind saknar hjärta eller åtminstone smak. Men även om jag älskar Dylans musik så skulle jag aldrig önska att vara som Dylan. För även om jag har svart bälte i humörsvängningar så är Dylan i en annan dimension vad det gäller brist på intellektuell självdistans. Oförmågan att se saker och ting ifrån ett ovanifrån perspektiv gör Dylan så otroligt plågad – han kan aldrig uppnå ett upphöjt lugn eftersom han är ”ett stort nu” hela tiden. Vart än känslobarometern pekar – där skola han vara.

En frustrerande sak som jag ofta måste göra är att försvara min vurm för åttiotalsnostalgi. Ofta beskrivs all åttiotalsmusik som tom, korkad och artificiell jämfört med all hippieskit som gjordes under 60- och 70-talet. Här är två fullständigt lysande låtar med två fullständigt lysande videor.