Ogripbare främling
Varenda gång som livet brakar ihop som ett storslaget fiasko så kommer följande dylantext upp i huvudet på mig:
How does it feel
How does it feel
To be without a home
Like a complete unknown
Like a rolling stone?
Det är så livet känns när illusionerna fallit ifrån ögonen och ikonerna slagits sönder. Ensamheten; denna underbara fasansfulla ensamhet. Det spelar ingen roll var man är – man kommer aldrig att bli förstådd och det finns ingenting som heter hem … tror man. Jesus talade på ett liknande sätt då en skriftlärd lovade att följa honom Jesus var han än gick: ”Jesus svarade: ’Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har inget ställe där han kan vila sitt huvud.’” Precis som Adam i någon mån representerar hela mänskligheten så anser jag att Jesus här uttrycker en av mänsklighetens stora dilemmor: var finns vårat hem, var finns våran trygghet?
Men tillbaka till Dylan. Såg precis filmen ”I am not there” som är en slags surrealistisk gestaltning av de tidigare delarna av Dylans liv. Filmen var helt klart sevärd men blir ibland lite väl psykadelisk även för ett stort dylanfan som jag själv som förstår många av allusionerna. Det som alla kan uppskatta är hur som haver det antitetiska framställningssätt som används i filmen. Dylan spelas av en mängd olika skådisar – symboliken är solklar – Dylan kan aldrig inrymmas i en karaktär, i en skådis – han är något flytande, någon ogripbar. Titeln ”I am not there” kunde inte vara bättre.
Jag läste ett paper av någon som hade undersökt de mer religiösa aspekterna av Dylans musik och kommit fram till att Dylan ofta ger sig själv någon form av messiasstatus i sin musik – detta är i min mening helt korrekt (i filmen märks detta i hur Dylan står och skriker till ett krucifix och undrar varför han inte spelar de låtar han brukade spela). Det är också här vi kan börja spåra Dylans komplicerade relation till Jesus. Han går ifrån översvallande kärlek under slutet av sjuttiotalet till den mera tveksamma låten Jokerman och sedan tillbaka till en mer fromt kristen attityd på hans två senaste skivor. I slutändan så tror jag att den komplicerade och mångfacetterade Dylan hittade den enda person, åtminstone enligt honom själv, som är mer komplex än vad han är och som han därför kan se upp till: Jesus.
Det är det jag gillar med Dylans musik; den är så direkt och så genuin i sitt uttryck. Dylan tycks aldrig filtrera eller organisera sina känslor – han spyr ut dem i sång. Det är också därför så många talar om hur känslomässigt förlösande Dylans musik är – den som inte får någon slags katharsis gällande sin dödlighet efter att ha lyssnat på Time Out of Mind saknar hjärta eller åtminstone smak. Men även om jag älskar Dylans musik så skulle jag aldrig önska att vara som Dylan. För även om jag har svart bälte i humörsvängningar så är Dylan i en annan dimension vad det gäller brist på intellektuell självdistans. Oförmågan att se saker och ting ifrån ett ovanifrån perspektiv gör Dylan så otroligt plågad – han kan aldrig uppnå ett upphöjt lugn eftersom han är ”ett stort nu” hela tiden. Vart än känslobarometern pekar – där skola han vara.
