Lägesrapport från Babylon

”Det är ofta tragiskt att se hur uppenbart en människa förstör livet för sig själv och andra men inte för allt i världen kan inse i hur stor utsträckning hela tragedin utgår från honom själv och ständigt finner näring och underhåll hos honom. Hans medvetna gör det i alla fall inte, ty de klagar och svär över en trolös värld som ständigt drar sig all längre tillbaka. Det är istället en omedveten faktor som spinner de världs- och självbeslöjade illusionerna. Spånaden bildar i själva verket en kokong, i vilket subjektet till slut blir instängt.” Carl Gustav Jung, Aion s.25

Även om jag tycker att Jungs teorier på många sätt är humflum så är ovanstående riktigt. Människan är ofta blind inför hur man själv raserar de saker man längtar efter. Det är därför som syndainsikt är viktigt – först då man inser att man är en syndare kan man börja bygga på stabil psykisk grund istället för på självförhärligande lögner och infantil ansvarslöshet.

Har suttit och läst sammanfattningar och abstracts av forskningsrapporter om hur religion påverkar olika psykologiska och sociologiska fenomen. Religionens effekt på människan är mycket omdebatterat och det finns en mängd metologiska problem – t.ex. så är en väldigt stor del av all psykologisk forskning gjord i USA vilket naturligtvis leder till en viss snedhet i resultaten. När jag skriver religiositet så menar jag en intrinsikal religiositet (d.v.s. en religiositet som går på djupet) och religiösa så refererar detta oftast till kristna amerikaner.

Religiösa …

• ungdomar som går i kyrkan är mindre benägna att hamna i ungdomsbrottslighet och de knarkar och super mindre.
• har lägre IQ och presterar sämre på universitet.
• är mindre deprimerade, mindre självmordsbenägna och upplever större välbefinnande.
• har färre sexpartners som ett resultat av ett allmänt ogillande av sex utanför äktenskapet.
• begår färre våldsbrott och religiöst ortodoxa åsikter korrelerar med lägre aggressivt beteende.
• donerar mer pengar till välgörenhet.
• upplever större lycka inom äktenskapet.
• människors uppfattningar om Gud påverkas av deras anknytningsmönster till föräldrar.
• singlar är mer aktiva i religiösa sammanhang och har upplevt fler betydelsefulla religiösa upplevelser och upplever Gud som mer personlig än religiösa människor som lever i förhållanden.
• utsätts oftare för sexuella övergrepp som barn.
• hanterar livskriser som förlorande av en nära anhörig bättre.

Källor:

• http://www.manhattan-institute.org/html/jpr-98-2.htm
• http://www.allacademic.com/meta/p_mla_apa_research_citation/0/9/6/9/4/p96940_index.html
• http://findarticles.com/p/articles/mi_m0FCR/is_/ai_96619958
• http://www.blackwell-synergy.com/doi/abs/10.1111/j.1468-5906.2006.00315.x?journalCode=jssr
• http://www.sciencedirect.com/science?_ob=ArticleURL&_udi=B6V75-41V33D4-3&_user=10&_rdoc=1&_fmt=&_orig=search&_sort=d&view=c&_acct=C000050221&_version=1&_urlVersion=0&_userid=10&md5=dd51f8fc0ad7221035a3f659a560cc84
• http://etd-submit.etsu.edu/etd/theses/available/etd-0715103-102246/unrestricted/WatkinsS072803f.pdf
• http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/12585509
• http://cat.inist.fr/?aModele=afficheN&cpsidt=17868721
• http://www.jstor.org/pss/352839
• http://www.informaworld.com/smpp/content~content=a785040986
• http://www.eric.ed.gov/ERICWebPortal/custom/portlets/recordDetails/detailmini.jsp?_nfpb=true&_&ERICExtSearch_SearchValue_0=EJ564932&ERICExtSearch_SearchType_0=no&accno=EJ564932
• http://hrcak.srce.hr/index.php?lang=en&show=clanak&id_clanak_jezik=2234
• http://jah.sagepub.com/cgi/content/abstract/4/3/412
• http://en.wikipedia.org/wiki/Religiosity_and_intelligence

Hittade följande trevliga citat av Jakob Böhme:

”Kasta ut ditt hjärta på alla människor. Öppna ditt hjärta på vid gavel och kasta ut det. Ty med mindre du övar ditt hjärta och ditt hjärtas kärlek på varje människa i världen, skall din egenkärlek, din högfärd, din föraktfulla likgiltighet, din avund, din avsmak, din motvilja gent emot andra allt fortfarande härska och regera över dig. Den gudomliga naturen skall i dig förkvävas och utsläckas, tills intet finns kvar i dig, utom ditt eget jag och helvetet. I Guds namn och i Guds kraft älska alla människor! Älska din nästa som dig själv, och gör för din nästa vad du gör för dig själv! Och gör det nu! Ty nu är den behagliga tiden; nu är salighetens dag.”

Hittade också den här fejkpostern på http://photos-d.ak.facebook.com/photos-ak-sctm/v183/70/103/719650536/n719650536_2179071_4208.jpg 

När Jesus döende på korset, efter att ha blivit pryglad och hånad, säger: ”Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör” (Luk 23:34), så satte han standarden för den typ av förlåtelse som är en viktig del i kristen moral. Enligt Jesus så finns det bara en enda synd som inte kan förlåtas – kan vara intressant för dem som gillar att tala om dödssynder – och det är hädelse mot Anden (Matt 12:31-32, Mark 3:28-29 och Luk 12:10). Exakt vad det innebär att häda mot Anden råder det olika åsikter om men någon slags konsensus tycks råda kring att; om man oroar sig för att man eventuellt begått denna synd så behöver man inte oroa sig. Hur som haver så tycks budskapet vara att de inte finns så mycket som inte kan förlåtas. Jesu ord på korset säger oss indirekt att den som kan be om förlåtelse för sin avrättare kan förlåta det mesta.

Skall jag försöka systematisera hur förlåtelse fungerar på ett rent psykologiskt plan, utifrån det som står i Bibeln, så ser jag följande två punkter som nödvändiga för att människan skall få förlåtelse:

1. Accepterandet att Jesu blod utgjutits för att vi skall få syndernas förlåtelse

Nya testamentet är fullkomligt nedlusad med textställen som säger att vi kan få förlåtelse för våra synder genom Jesus (se till exempel: Apg 2:38, 5:31, 10:43, 13:38/39, 26:18, Ef 1:7, Kol 1:14). En term för Jesu död som används är syndoffer; i Heb 10:12-14 läser vi följande: ”Men Jesus frambar ett enda syndoffer för alla tider och har satt sig på Guds högra sida […] Ty med ett enda offer har han för all framtid fullkomnat dem som blir helgade.” Jesus uttrycker det lite annorlunda i Matt 26:28: ”Detta är mitt blod, förbundsblodet som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse.” Detta tal om blodutgjutelse för syndernas förlåtelse är något som moderna människor har mycket svårt acceptera som något som kan ha med en god och älskande gud att göra – istället tycks det handla om en barbarisk semitisk sed som ingen rationell och godhjärtad person kan tro på. Jag måste erkänna att jag själv ibland studsar till när jag hör prästen säga: ”Kristi blod för dig utgjutet”, men ju mer jag funderar kring det hela och ju mer jag processar det desto begripligare ter det sig. Den relevanta judiska kontexten till syndoffret och blodets helighet ges av Tredje och Fjärde mosebok. Författaren till Heb 9:22 formulerar det på följande ganska brutala sätt: ”Ja, enligt lagen renas nästan allting med blod, och utan att blod utgjuts ges ingen förlåtelse.”

Det felaktiga sättet att läsa ovanstående, om blodets sonande roll inom lagen alltså, är att förstå det som att Gud har en slags blodbank som utfärdar avlatsbrev till den som donerar tillräckligt blod. Det är vad blodet representerar som är det intressanta – blodet är en representation för livskraften självt, eller som det står i 3 Mos 17:11-12: ”Ty varje varelses liv är dess blod, och jag har gett er blodet för att ni skall stänka det på altaret och bringa försoning åt er själva. Blodet ger försoning, eftersom det är livet. Därför har jag sagt till israeliterna att ingen av dem får äta något med blod i. Inte heller en invandrare får göra det.” När vi tar nattvarden så får vi del av Guds egen livskraft, det är således Guds egen livskraft som möjliggör förlåtelse. Detta är en otrolig gåva och ett stort vackert mysterium. Det är mycket passande att denna livskraft, detta blod, tas emot under nattvardsfirandet genom att man dricker vin – man blir berusad, man blir ”full” av liv.

2. Eftersom Gud förlåtit oss så bör vi förlåta andra

I Ef 4:32 läser vi: ”Var goda mot varandra, visa medkänsla och förlåt varandra, liksom Gud har förlåtit er i Kristus” – av detta kan man få intrycket att det är en ickeförpliktigande uppmaning att förlåta andra människor (ett liknande intryck kan man få av t.ex. Kol 3:13). Faktum är dock att Jesus är mycket noggrann med att poängtera att det är ett nödvändigt villkor för en att förlåta andra om man vill ha förlåtelse själv. I Bibel 2000 lyder Matt 18:21-35 på följande vis:

”Då kom Petrus fram till honom och sade: ’Herre, hur många gånger skall min broder kunna göra orätt mot mig och ändå få förlåtelse av mig? Så mycket som sju gånger?’ Jesus svarade: ’Jag säger dig: inte sju gånger utan sjuttiosju gånger. Därför är det med himmelriket som när en kung ville ha redovisning av sina tjänare. När han började granskningen förde man in en som var skyldig honom tio tusen talenter. Eftersom han inte kunde betala befallde hans herre att han skulle säljas tillsammans med sin hustru och sina barn och allt han ägde, så att skulden kunde betalas. Tjänaren kastade sig ner och bönföll honom: Ge mig tid, så skall jag betala alltsammans. Då kände hans herre medlidande med honom och lät honom gå och efterskänkte hans skuld. Men när tjänaren gick därifrån mötte han en annan tjänare, som var skyldig honom hundra denarer. Han grep honom om strupen och sade: Betala tillbaka vad du är skyldig! Den andre kastade sig ner och bad honom: Ge mig tid, så skall jag betala. Men han ville inte utan gick därifrån och lät sätta honom i fängelse tills skulden var betald. När de andra tjänarna såg vad som hände tog de mycket illa vid sig och talade om alltsammans för sin herre. Då kallade denne till sig tjänaren och sade: Din usling, jag efterskänkte hela din skuld när du bad mig om det. Och i sin vrede lät hans herre bödelsdrängarna ta hand om honom tills hela skulden var betald. Så skall min himmelske fader göra med var och en av er som inte av uppriktigt hjärta förlåter sin broder.’”

På flera ställen upprepas detta tema om att den som vill ha förlåtelse också måste förlåta andra (se t.ex. Matt 6:12-15, Mark 11:25, Matt 5:23-24 och Luk 11:4). Liknelsen om den obarmhärtige medtjänaren lär oss att vår situation alltid är sådan att vi alltid har mer att be om förlåtelse för än vad vi har att förlåta. Det förtydligas om man tar Matt 25:31-46 i beaktande som lär oss att alla synder vi begår som drabbar andra människor också är en synd mot Jesus. Vidare så visar föregående att de som menar att kristendomen har en slapp moral där förlåtelse utdelas så länge man tror på Jesus är fullständigt fel.

En vettig fråga som man kan ställa sig är varför Gud vill förlåta – varför låter inte Gud sin rättfärdiga vrede drabba syndaren med full kraft? En del hycklare menar att Gud automatiskt måste förlåta allting för att vara god, men detta är fullständigt nonsens. Finns det något som säger att ett kärleksfull domare alltid måste frikänna alla brottslingar som står inför honom eller henne för att denne skall kunna kallas kärleksfull? För den som inte förstår svaret på denna retoriska fråga så: nej, en kärleksfull domare måste inte frikänna – den som är kärleksfull men som också älskar rättvisa måste inte låta skyldiga gå fria. Men tillbaka till vad Bibeln lär oss om Gud och förlåtelse. Följande tycks vara riktigt:

• Gud vill alltid förlåta (Jes 55:7).
• Guds namn äras genom att han förlåter oss (Ps 25:11 och Ps 79:9).
• Gud är kärlek (1 Joh 4:8).
• Det finns ett ömsesidigt beroende mellan förlåtelse och kärlek (Luk 7:47).

Slutsatsen är alltså att Guds eviga vilja att förlåta oss i någon mån är en produkt av hans storhet och hans kärlek för oss. Men varför är inte folk mer intresserade av att få känna denna förlåtelse? Förmodligen har det med psykologiska faktorer att göra. Enligt Bibeln väcker Guds förmåga att kunna förlåta oss känslor av skam och rädsla inom oss (Ps 130:4 och Hes 16:63) samtidigt som det står att människans insikt om synd väcker skamkänslor hos denne (Esr 9:6). Många människor vill inte bli förlåtna eftersom det skulle betyda att de måste erkänna sin synd, något som är högst obehagligt, så istället för att välja den befrielse som förlåtelsen innebär så förnekar man att problemet överhuvudtaget existerar. Denna psykologiska inzoomning vi gjort har nu tagit oss till en annan sak som jag anser vara nödvändigt för förlåtelse.

1.5* För att kunna förlåta andra måste man först, genom Guds förlåtelse, kunna förlåta sig själv

Ovanstående ges en asterisk eftersom det i Bibeln inte står speciellt mycket om att man måste kunna förlåta sig själv (jag kan åtminstone inte hitta ett sådant ställe). Det finns dock i evangelierna en klar och tydlig tendens om att den som bryr sig om sin medmänniska först måste ha en god relation till det egna jaget för att man skall kunna ha en god relation till medmänniskan. Matt 7:4-5 lär oss att vi inte skall leta efter brister hos andra människor förrän vi själva gjort klart att vi inte har dem själva och på alla ställen där det står om att vi skall älska våran nästa så är det en grundläggande premiss att vi älskar oss själva först (3 Mos 19:18, Matt 22:39, Mark 12:31-33 och Luk 10:27). I analogi så tror jag att samma konsekventa hållning som gäller kärlek och bedömning av andra människor också gäller förlåtelse. Vi måste förlåta oss själva innan vi kan förlåta någon annan.

Det här med att förlåta sig själv är dock mycket mer komplicerat än vad många av nutidens människor begriper. Tidigare så ansåg jag att Jonas Gardells lilla poem Förlåt dig själv var ett mästerverk. Jag har dock kommit att ändra åsikt om detta. Gardell skriver att: ”För allt du hatar hos dig själv – förlåt dig själv”. Men är detta verkligen en djup existentiell sanning? Jag menar att det inte är det, eftersom förlåtelse som fenomen kräver både ett subjekt och ett objekt. Merparten av de saker som jag ogillar hos mig själv är sådant som drabbar andra – i dessa fall så är det direkt bisarrt att försöka förlåta sig själv eftersom subjekt och objekt inte är samma person. Ta påståendet: ”jag har förlåtit mig själv för att jag med flit sköt dig i huvudet med en hagelbrakare”. Ett mindre konstigt påstående är att säga att ”jag har förlåtit mig själv för att jag inte motionerade igår” – det senare påstående ter sig vid första anblick mindre konstigt eftersom subjekt och objekt är ett och samma. Men ett kristet perspektiv komplicerar detta eftersom dåliga saker vi gör mot oss själva också är ett brott mot Gud – den klassiska kristna uppfattningen om självmord som en stor synd tycks vara ett relevant exempel på att vi aldrig är fritt flytande monader. För att kunna förlåta oss själva så måste vi först känna att Gud har förlåtit oss. Vi behöver känna den kärlek som kommer ifrån Gud innan vi kan börja lägga smärtsamma upplevelser bakom oss.

På ett mer personligt plan så har jag upplevt att det som är svårast med att förlåta sig själv är att det innebär att man vågar dekonstruera sina försvarsmekanismer och låter smärtan komma fram på riktigt och sedan att man faktiskt vågar släppa alla rädslor och smärtor. Det finns en viss masochism inom de flesta människor som tvingar oss att konstant återuppleva de dumma saker vi gjort. Hur konstigt det än kan låta så tror jag att många av oss faktiskt är rädda för att släppa de plågade minnen vi har och den dåliga självbild som vi ofta lider av. I sådana lägen så kan det vara bra att läsa Jesaja 53:3-4:

”Men det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led, när vi trodde att han blev straffad, slagen av Gud, förnedrad. Han blev pinad för våra brott, sargad för våra synder, han tuktades för att vi skulle helas, hans sår gav oss bot.”

När vi inser att Jesus valde att lida för oss så behöver vi inte plåga oss själva längre; först då kan vi förlåta oss själva.