Lägesrapport från Babylon

Tyvärr så har konspirationsnissen bakom Zeitgeist bestämt sig för att göra en ny skitfilm med hittepåforskning. Tills dess att en bra genomgång av denna film dyker upp så tänkte jag bara posta två länkar som går igenom alla misstag som finns i den första zeitgeist-filmen. Det ironiska med zeitgeistfilmen är att den bevisar precis tvärtom vad den försökte bevisa. Det filmen bevisar är att det finns folk som är helt desperata i sitt hat för kristendom och att de tror på vad som helst för att få sin världsåskådning bevisad.

En film: http://www.youtube.com/watch?v=ej_coXEnKEI

En sajt: http://www.alwaysbeready.com/index.php?option=com_content&task=view&id=124&Itemid=107

En superb predikan av James White om radikal kristendom.

Hittade den här krönikan (eller vad man nu skall kalla det) skriven av Matthew Parris i onlinevarianten av London times – klipper in alltihop eftersom tidningsartiklar har en tendens att försvinna. Artikeln är skriven av en ateist som föddes i Afrika om den roll som kristen mission spelar i nutidens Afrika. Väldigt intressant och upplyftande.

From The TimesDecember 27, 2008

As an atheist, I truly believe Africa needs God

Missionaries, not aid money, are the solution to Africa’s biggest problem – the crushing passivity of the people’s mindset  

Before Christmas I returned, after 45 years, to the country that as a boy I knew as Nyasaland. Today it’s Malawi, and The Times Christmas Appeal includes a small British charity working there. Pump Aid helps rural communities to install a simple pump, letting people keep their village wells sealed and clean. I went to see this work.

It inspired me, renewing my flagging faith in development charities. But travelling in Malawi refreshed another belief, too: one I’ve been trying to banish all my life, but an observation I’ve been unable to avoid since my African childhood. It confounds my ideological beliefs, stubbornly refuses to fit my world view, and has embarrassed my growing belief that there is no God.

Now a confirmed atheist, I’ve become convinced of the enormous contribution that Christian evangelism makes in Africa: sharply distinct from the work of secular NGOs, government projects and international aid efforts. These alone will not do. Education and training alone will not do. In Africa Christianity changes people’s hearts. It brings a spiritual transformation. The rebirth is real. The change is good.

I used to avoid this truth by applauding – as you can – the practical work of mission churches in Africa. It’s a pity, I would say, that salvation is part of the package, but Christians black and white, working in Africa, do heal the sick, do teach people to read and write; and only the severest kind of secularist could see a mission hospital or school and say the world would be better without it. I would allow that if faith was needed to motivate missionaries to help, then, fine: but what counted was the help, not the faith.

But this doesn’t fit the facts. Faith does more than support the missionary; it is also transferred to his flock. This is the effect that matters so immensely, and which I cannot help observing.

First, then, the observation. We had friends who were missionaries, and as a child I stayed often with them; I also stayed, alone with my little brother, in a traditional rural African village. In the city we had working for us Africans who had converted and were strong believers. The Christians were always different. Far from having cowed or confined its converts, their faith appeared to have liberated and relaxed them. There was a liveliness, a curiosity, an engagement with the world – a directness in their dealings with others – that seemed to be missing in traditional African life. They stood tall.

At 24, travelling by land across the continent reinforced this impression. From Algiers to Niger, Nigeria, Cameroon and the Central African Republic, then right through the Congo to Rwanda, Tanzania and Kenya, four student friends and I drove our old Land Rover to Nairobi. We slept under the stars, so it was important as we reached the more populated and lawless parts of the sub-Sahara that every day we find somewhere safe by nightfall. Often near a mission.

Whenever we entered a territory worked by missionaries, we had to acknowledge that something changed in the faces of the people we passed and spoke to: something in their eyes, the way they approached you direct, man-to-man, without looking down or away. They had not become more deferential towards strangers – in some ways less so – but more open.

This time in Malawi it was the same. I met no missionaries. You do not encounter missionaries in the lobbies of expensive hotels discussing development strategy documents, as you do with the big NGOs. But instead I noticed that a handful of the most impressive African members of the Pump Aid team (largely from Zimbabwe) were, privately, strong Christians. “Privately” because the charity is entirely secular and I never heard any of its team so much as mention religion while working in the villages. But I picked up the Christian references in our conversations. One, I saw, was studying a devotional textbook in the car. One, on Sunday, went off to church at dawn for a two-hour service.

It would suit me to believe that their honesty, diligence and optimism in their work was unconnected with personal faith. Their work was secular, but surely affected by what they were. What they were was, in turn, influenced by a conception of man’s place in the Universe that Christianity had taught.

There’s long been a fashion among Western academic sociologists for placing tribal value systems within a ring fence, beyond critiques founded in our own culture: “theirs” and therefore best for “them”; authentic and of intrinsically equal worth to ours.

I don’t follow this. I observe that tribal belief is no more peaceable than ours; and that it suppresses individuality. People think collectively; first in terms of the community, extended family and tribe. This rural-traditional mindset feeds into the “big man” and gangster politics of the African city: the exaggerated respect for a swaggering leader, and the (literal) inability to understand the whole idea of loyal opposition.

Anxiety – fear of evil spirits, of ancestors, of nature and the wild, of a tribal hierarchy, of quite everyday things – strikes deep into the whole structure of rural African thought. Every man has his place and, call it fear or respect, a great weight grinds down the individual spirit, stunting curiosity. People won’t take the initiative, won’t take things into their own hands or on their own shoulders.

How can I, as someone with a foot in both camps, explain? When the philosophical tourist moves from one world view to another he finds – at the very moment of passing into the new – that he loses the language to describe the landscape to the old. But let me try an example: the answer given by Sir Edmund Hillary to the question: Why climb the mountain? “Because it’s there,” he said.

To the rural African mind, this is an explanation of why one would not climb the mountain. It’s… well, there. Just there. Why interfere? Nothing to be done about it, or with it. Hillary’s further explanation – that nobody else had climbed it – would stand as a second reason for passivity.

Christianity, post-Reformation and post-Luther, with its teaching of a direct, personal, two-way link between the individual and God, unmediated by the collective, and unsubordinate to any other human being, smashes straight through the philosphical/spiritual framework I’ve just described. It offers something to hold on to those anxious to cast off a crushing tribal groupthink. That is why and how it liberates.

Those who want Africa to walk tall amid 21st-century global competition must not kid themselves that providing the material means or even the knowhow that accompanies what we call development will make the change. A whole belief system must first be supplanted.

And I’m afraid it has to be supplanted by another. Removing Christian evangelism from the African equation may leave the continent at the mercy of a malign fusion of Nike, the witch doctor, the mobile phone and the machete.

http://www.timesonline.co.uk/tol/comment/columnists/matthew_parris/article5400568.ece

Eftersom det numer är fritt fram att omdefiniera begrepp – tydligen så kan det finnas samkönade äktenskap – så tänkte jag omdefiniera ett begrepp.

En hora är inte någon som säljer sex för pengar – en hora är någon som säljer evangeliet för att vinna popularitet i den värld som styrs av Satan. 

Jag tror inte många ateister förstår exakt hur dålig förståelse av religion de har. Att studera och prata om religion är en av de få sakerna jag över huvud taget gör och jag slås om och om igen hur lite de flesta ateister vet om religion (både på ett filosofiskt och historiskt plan). Detta är i och för sig inte konstigt att man inte läser på om något man inte tror på eller är relativt likgiltig inför – det är rätt naturligt – jag vet inget om hästar jag har ingen speciell åsikt om hästar. Det som jag INTE gör är att säga till folk som håller på med hästar och förklara för dem vilket slöseri med tid det är att hålla på med hästar och att de minsann utfodrar sina travare på fel sätt. Det man inte kan något om bör man tiga om eller visa en ödmjuk attityd inför.

Jag har små problem med att folk är ateister – vill man inte tro på Gud så gör inte det. Det som jag har enorma problem med är när ateister försöker förklara för mig varför religion är idiotiskt eller varför kristendomen är ond etc. – utan att ha en jävla aning om vad de pratar om. Den filosofiska biten lämnar vi åt sidan för denna gång och istället så tänkte jag mer fokusera på historisk allmänbildning.

En sak som jag hört ifrån många ateister är fantasifostret att den historiska Jesus aldrig har funnits.  Det finns i princip ingen (kanske någon någonstans) seriös nytestamentlig forskare (vare sig kristen, ateistisk eller agnostisk) som tror att Jesus aldrig existerat. Att hävda att Jesus inte existerat är ungefär som att säga att förintelsen aldrig ägt rum (det är säkerligen fler historiker som förnekar förintelsen än att Jesus existerat – men detta är inget jag vet säkert). Det var därför med stort nöje som jag lyssnade på diskussionen mellan Infidel Guy och Bart Ehrman. Infidel Guy har ett radioprogram där han propagerar för ateism. Bart Ehrman är en av de mest framstående textkritiska forskarna av Nya testamentet (tillika agnostiker) och en av författare vars böcker kristendomshatare oftast tar upp då de vill kritisera Nya testamentet som historisk källa. Till en början så är de sams. Sen börjar de diskutera huruvida Jesus existerat eller inte. Infidel guy kör sen spåret att Jesus aldrig existerat … då blir det intressant. Tyvärr kunde jag inte hitta programmet på http://www.infidelguy.com/ (undrar varför?) – dock så kan du lyssna på James White analys av programmet på http://www.aomin.org/aoblog/index.php?catid=12 (det är i programmet för 2009-01-13 som man kan höra diskussionen om huruvida Jesus funnits eller inte).  

Om du är ateist och gillar att kritisera religion så har jag ett litet tips till dig: Läs på! Annars slutar det för dig som det gjorde för Infidel guy i programmet med Ehrman – du kommer verka som en raljant nolla som pratar om saker du inte förstår – vilket naturligtvis är ett problem om du hävdar dig stå för en rationell världsåskådning som sysslar med fakta. Sen är inte Ehrman ett under av klarhet eller konsekvens heller men det lämnar vi för denna gång.

Domedagsprofet out.        

Har suttit och knarkat olika typer av apologetiskt material av min nya hjälte James White – kolla in http://www.aomin.org/ och http://www.youtube.com/user/DrOakley1689. Efter att ha lyssnat på honom så har jag motvilligt dragit en slutsats som jag hoppas är fel. Jesus dog inte för allas synder – utan endast de som Gud i förväg utvalt. Det finns bibliska argument och filosofiska/teologiska argument för detta. Vi börjar med det som står i Bibeln eftersom det är i denna som man bör förankra sin teologi.

I Joh 3:16 läser vi som bekant: ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv”. Ingenstans står det här att Jesus dog för allas synder ändå så är det så många läser det stycket.  I Mark 10:45 (och ett liknande ställe i Matt 20:28 ) läser vi: ”Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många”. Problemet är att det är lite oklart hur man skall tolka det grekiska ordet anti som i den svenska översättningen översatts med många – klart är dock att begreppet huper som används i 1 Tim 2:6 betyder alla så om författaren menade alla i föregående evangelietext så kunde han ha använt det uttrycket (nu fejkar jag naturligtvis att jag kan klassisk grekiska). En annan viktig passage finns i Joh 6:37-39 ”Alla som Fadern ger mig skall komma till mig, och den som kommer till mig skall jag inte visa bort. […] Och detta är hans vilja som har sänt mig: att jag inte skall låta någon gå förlorad av dem som han har gett mig utan låta dem uppstå på den sista dagen.” Här är det tydligt att Gud väljer ut vissa för vilka Jesu gärningar är verksamma.  Ett annat bibelställe som gör detta tydligt är i Heb 9:15: ”Därför är det ett nytt förbund som Kristus förmedlar, för att de kallade skall få det utlovade eviga arvet, sedan han dött för att befria dem från överträdelserna under det förra förbundet”. Vissa är kallade andra inte.  

Förmodligen så är 1 Tim 2:5-6 det enda stället som kan tolkas som att innebära att Jesu offerdöd gäller alla, där står: ”Gud är en, och en är förmedlaren mellan Gud och människor, människan Kristus Jesus, som gav sig själv till lösen för alla”. Föregående verser visar dock att Paulus (ja jag tror det var Paulus som skrev det brevet) inte talar om alla människor utan om alla typer av människor. Det är inte så att varje gång det står ”alla” betyder precis alla människor – för i så fall måste man i konsekvensens namn så bör man tolka Joh 12:31-32 så att alla människor blir frälsta. En del menar att 3 Mos 16 (som handlar om att alla israeliter på den stora försoningsdagen – då man offrar en syndabock åt Gud – skall få förlåtelse för alla sina synder) visar att det offer som Jesus gör är för alla människor . Jag tycker budskapet är precis det motsatta – syndoffret gäller just israeliterna – det gällde inte kananéerna och inte heller några andra folk som levde i närheten. Offret gällde dem som Gud utvalt.    

Okej det var mycket bibeltugg. Nu går jag över till en mer abstrakt reflektion – som går mycket snabbare att plita ner.

Menar man att Jesus dog för allas synder så uppstår följande problem: Om Jesu offerdöd gällde alla, om korsfästelsen innebar att alla fick syndernas förlåtelse, varför skickar då Gud folk till helvetet? Ganska bisarr tanke att Fadern först låter Sonen lida straffet för alla människors synder (massmord, fulsex, Teletubbies, Per Gessles musik – rubb och stubb) och sedan straffar människorna igen genom att skicka dem till helvetet. Dör Jesus på korset för alla, men av någon anledning så misslyckas han med att frälsa alla? Möjligheten är annars att säga att ja Jesus dog för alla synder och därför kommer alla människor till himlen. Väljer man denna approach så kan man lika gärna slänga Bibeln i soporna för hela Nya testamentet blir en ganska obegriplig bok, vidare så kan man ju fråga sig varför man överhuvudtaget skall vara kristen om det är så att det inte finns en verklig fara att bli räddad ifrån.

En intressant sak som jag har hört vissa ickekristna säga är: ”Jesus dog för någons syn der men inte mina.” Korrekt. Han dog för kristnas synder, inte dina synder och du kommer att få betala för det genom att bli slängd i mörkret och som Jesus säger:  ”du slipper inte ut förrän du har betalt till sista öret”.

Domedagsprofet indeed.

PS. Medan jag skrev det här så fick jag ett mejl ifrån fyndklubben.se med meddelandet ”Grattis, du är utvald” … jag vet och jag är tacksam för det.  

”Då lät Herren ett regn falla över Sodom och Gomorra, ett regn av svavel och eld från Herren, från himlen, och han förstörde dessa städer och hela slätten och förintade dem som bodde i städerna och det som växte på marken.” – 1 Mos 19:24-25 -

Hittade följande översättning på http://www.wadbring.com/historia/undersidor/ibnfadlan.htm av vad det arabiska sändebudet Ibn Fadlan skrev i början av 920-talet om nordiska vikingar hemmahörande kring vid floden Volga. Vårt stolta arv …

Jag såg rus, som hade kommit dit i sina affärer och slagit sig ned vid floden Atil (Volga). Jag har aldrig sett så fulländade kroppar, de var som palmträd, blonda och rödlätta. De ha varken jackor eller kaftaner, utan mannen bär en dräkt, som täcker ena sidan av kroppen men lämnar en hand fri.

Var och en har med sig en yxa, ett svärd och en kniv, och dessa redskap lämnar de aldrig ifrån sig. Deras svärd är breda, räfflade, av frankisk tillverkning. Från nageln intill halsen är de tatuerade i grönt med träd och andra bilder.

Alla deras kvinnor har över bröstet en dosa fastgjord, som är av järn, silver, koppar eller guld, efter mannens förmögenhet och inkomst. Till varje dosa hör en ring vid vilken en kniv är fästad, också vid bröstet. Ty varje man, som äger tio tusen dirhems, låter göra ett halsband till sin hustru: har han tjugo tusen, så gör han två, så att varje tiotusen betyder ett nytt halsband för hustrun: ofta har en kvinna många sådana halsband.

De är Allahs smutsigaste varelser: de tvättar sig inte efter baj eller kiss, inte heller efter samlag, och tvättar inte händerna efter maten. De är som vilsegångna åsnor.

De kommer från sitt land och förankrar skeppen vid Atils stränder. Det är en stor flod. Vid stranden bygger de stora trähus. I ett hus bor det tio eller tjugo personer, ibland något mer eller mindre, var och en har en säng att sitta på (sic!). De har med sig sköna slavinnor, avsedda för handlarna. Den ene har umgänge med sin slavinna medan kamraten tittar på. Ofta beter sig en hel mängd av dem på det sättet, i varandras närvaro. Kommer det en köpman in för att köpa en slavinna av en av dem och finner honom i samlag med henne, så fortsätter denne tills han tillfredsställt sitt behov.

Varje dag tvättar de ansikte och huvud i det smutsigaste och snuskigast tänkbara vatten. det går till så, att varje morgon kommer en slavinna med ett handfat vatten. Hon räcker det åt sin herre, och han tvättar händerna, ansiktet och håret och reder ut det med en kam i handfatet. Sedan snyter han sig och spottar i vattnet ja, det finns inget snusk som han inte gör i samma vatten. När han har gjort ifrån sig sitt, bär slavinnan handfatet vidare till nästa och han gör detsamma som kamraten. Och så bär hon det vidare från den ene till den andre tills det gjort sin rund till alla i huset. Och var och en snyter sig och spottar i handfatet och tvättar däri ansikte och hår.

Det sades mig, att de med sina hövdingar har åtskilligt för sig vid deras bortgång, och det minsta är då likbränningen. Jag fick stor lust att närvara vid detta, och det hände också en gång, att jag fick veta att en av deras stormän gått bort. De lade honom då i en grav och täckte över honom för tio dagar, tills de blivit färdiga med att skära till och sy hans kläder.

Det går till så, att en fattig sättes i en liten båt, som man tillverkat, och brännes där. Om det rör sig om en rik man, så samlar de ihop hans förmögenhet och delar den i tre delar – en tredjedel för hans familj, en tredjedel för att skära till hans liksvepning och en tredjedel till att brygga det öl, som de skall dricka då hans slavinna dödar sig och blir bränd tillsammans med sin herre.

De hänger sig åt öldrickningen och super dag och natt. Inte så sällan avlider någon av dem med bägaren i handen.

När en av deras stormän avlider, frågar man deras slavinnor och slavar: ”Vem av er skall dö med honom?” – ”Jag!” svarar en av dem, och när man sagt detta är det en plikt och ingen återvändo finnes, skulle man försöka, så tillåtes man inte. Det är mestadels slavinnor som åtar sig detta.

Så snart den man jag talat om hade dött, frågade man slavinnorna: ”Vem skall dö med honom?” En av dem svarade: ”Jag”. Då överlämnar man henne åt två slavinnor, som bevakar henne och följer henne vart hon går, ja de tvättar hennes fötter med egna händer. Under tiden tar de hand om den döde och skär till hans kläder och gör i ordning allt han behöver. Och slavinnan dricker och sjunger varje dag, glad och uppsluppen.

Hittade det här dylan-citatet: ”I don´t care what people expect of me. Doesn´t concern me. I´m doing God´s work. That´s all I know”.

Cicero berättar en intressant anekdot om Regulus. Regulus hade blivit tillfångatagen av några banditer ifrån Kartago som släppte honom mot att han gick med på att åka till den romerska senaten och få dem att gå med på ett utbyte av fångar. Om senaten inte godtog förslaget så skulle Regulus komma tillbaka till banditerna och där dödas under tortyr. Regulus åkte till senaten, presenterade förslaget men argumenterade sedan emot det. Hans argument gick hem och förslaget ogillades. Sedan åkte Regulus tillbaka till banditerna och blev mycket riktigt torterad till döds.

Det fanns en tid då folk trodde på dygder …