Då svallar vårt vikingablod …
Hittade följande översättning på http://www.wadbring.com/historia/undersidor/ibnfadlan.htm av vad det arabiska sändebudet Ibn Fadlan skrev i början av 920-talet om nordiska vikingar hemmahörande kring vid floden Volga. Vårt stolta arv …
Jag såg rus, som hade kommit dit i sina affärer och slagit sig ned vid floden Atil (Volga). Jag har aldrig sett så fulländade kroppar, de var som palmträd, blonda och rödlätta. De ha varken jackor eller kaftaner, utan mannen bär en dräkt, som täcker ena sidan av kroppen men lämnar en hand fri.
Var och en har med sig en yxa, ett svärd och en kniv, och dessa redskap lämnar de aldrig ifrån sig. Deras svärd är breda, räfflade, av frankisk tillverkning. Från nageln intill halsen är de tatuerade i grönt med träd och andra bilder.
Alla deras kvinnor har över bröstet en dosa fastgjord, som är av järn, silver, koppar eller guld, efter mannens förmögenhet och inkomst. Till varje dosa hör en ring vid vilken en kniv är fästad, också vid bröstet. Ty varje man, som äger tio tusen dirhems, låter göra ett halsband till sin hustru: har han tjugo tusen, så gör han två, så att varje tiotusen betyder ett nytt halsband för hustrun: ofta har en kvinna många sådana halsband.
De är Allahs smutsigaste varelser: de tvättar sig inte efter baj eller kiss, inte heller efter samlag, och tvättar inte händerna efter maten. De är som vilsegångna åsnor.
De kommer från sitt land och förankrar skeppen vid Atils stränder. Det är en stor flod. Vid stranden bygger de stora trähus. I ett hus bor det tio eller tjugo personer, ibland något mer eller mindre, var och en har en säng att sitta på (sic!). De har med sig sköna slavinnor, avsedda för handlarna. Den ene har umgänge med sin slavinna medan kamraten tittar på. Ofta beter sig en hel mängd av dem på det sättet, i varandras närvaro. Kommer det en köpman in för att köpa en slavinna av en av dem och finner honom i samlag med henne, så fortsätter denne tills han tillfredsställt sitt behov.
Varje dag tvättar de ansikte och huvud i det smutsigaste och snuskigast tänkbara vatten. det går till så, att varje morgon kommer en slavinna med ett handfat vatten. Hon räcker det åt sin herre, och han tvättar händerna, ansiktet och håret och reder ut det med en kam i handfatet. Sedan snyter han sig och spottar i vattnet ja, det finns inget snusk som han inte gör i samma vatten. När han har gjort ifrån sig sitt, bär slavinnan handfatet vidare till nästa och han gör detsamma som kamraten. Och så bär hon det vidare från den ene till den andre tills det gjort sin rund till alla i huset. Och var och en snyter sig och spottar i handfatet och tvättar däri ansikte och hår.
Det sades mig, att de med sina hövdingar har åtskilligt för sig vid deras bortgång, och det minsta är då likbränningen. Jag fick stor lust att närvara vid detta, och det hände också en gång, att jag fick veta att en av deras stormän gått bort. De lade honom då i en grav och täckte över honom för tio dagar, tills de blivit färdiga med att skära till och sy hans kläder.
Det går till så, att en fattig sättes i en liten båt, som man tillverkat, och brännes där. Om det rör sig om en rik man, så samlar de ihop hans förmögenhet och delar den i tre delar – en tredjedel för hans familj, en tredjedel för att skära till hans liksvepning och en tredjedel till att brygga det öl, som de skall dricka då hans slavinna dödar sig och blir bränd tillsammans med sin herre.
De hänger sig åt öldrickningen och super dag och natt. Inte så sällan avlider någon av dem med bägaren i handen.
När en av deras stormän avlider, frågar man deras slavinnor och slavar: ”Vem av er skall dö med honom?” – ”Jag!” svarar en av dem, och när man sagt detta är det en plikt och ingen återvändo finnes, skulle man försöka, så tillåtes man inte. Det är mestadels slavinnor som åtar sig detta.
Så snart den man jag talat om hade dött, frågade man slavinnorna: ”Vem skall dö med honom?” En av dem svarade: ”Jag”. Då överlämnar man henne åt två slavinnor, som bevakar henne och följer henne vart hon går, ja de tvättar hennes fötter med egna händer. Under tiden tar de hand om den döde och skär till hans kläder och gör i ordning allt han behöver. Och slavinnan dricker och sjunger varje dag, glad och uppsluppen.
