Det är den svåra kärleken som räknas (6:17-36)

Sedan gick han ner tillsammans med dem och stannade på ett ställe på slätten. Där var en mängd lärjungar till honom, och en stor folkmassa från hela Judeen och Jerusalem och från kustlandet vid Tyros och Sidon hade kommit för att lyssna på honom och få sina sjukdomar botade. De som plågades av orena andar blev hjälpta, och hela hopen försökte röra vid honom, ty det gick ut kraft från honom, och han botade alla.

Han lyfte blicken, såg på sina lärjungar och sade:

”Saliga ni som är fattiga, er tillhör Guds rike. Saliga ni som hungrar nu, ni skall få äta er mätta. Saliga ni som gråter nu,
ni skall få skratta.

Saliga är ni när man för Människosonens skull hatar er och stöter bort er och smädar er och gör ert namn avskytt. Gläd er på den dagen och dansa av fröjd, ty er lön blir stor i himlen. På samma sätt gjorde ju deras fäder med profeterna.

Men ve er som är rika, ni har fått ut er glädje. Ve er som är mätta nu, ni skall få hungra.
Ve er som skrattar nu, ni skall få sörja och gråta. Ve er när alla berömmer er. På samma sätt gjorde ju deras fäder med de falska profeterna.

Men till er som vill lyssna säger jag: älska era fiender, gör gott mot dem som hatar er. Välsigna dem som förbannar er och be för dem som skymfar er. Slår någon dig på ena kinden, så vänd också fram den andra. Tar någon ifrån dig manteln, så hindra honom inte från att ta skjortan också. Ge åt alla som ber dig, och tar någon det som är ditt, så kräv det inte tillbaka. Så som ni vill att människor skall göra mot er, så skall ni göra mot dem. Skall ni ha tack för att ni älskar dem som älskar er? Också syndare älskar dem som visar dem kärlek. Skall ni ha tack för att ni gör gott mot dem som gör gott mot er? Också syndare handlar så. Och skall ni ha tack för att ni lånar åt dem som ni tror kan betala tillbaka? Också syndare lånar åt syndare för att få samma belopp tillbaka. Nej, älska era fiender, gör gott och ge lån utan att hoppas få igen. Då skall er lön bli stor, och ni skall bli den Högstes söner, ty han är själv god mot de otacksamma och onda. Var barmhärtiga, så som er fader är barmhärtig.

Älska sina fiender – jag tror inte att det blir mycket svårare än så. Att se någon i ögonen och där se hat och se tillbaka med ett hjärta fyllt av kärlek. Hur ofta gör vi det och har vi alls gjort så en enda gång? I ärlighetens namn vet jag inte om jag verkligen någon gång innerligt känt kärlek mot någon som hatar mig. Jag vet inte ens som jag innerst inne vill känna så. Vem vill vara en så patetisk dörrmatta att  man tar skit och hån och liksom fånigt ler tillbaka med tindrande ögon. Låter ju helt galet… Jesus poäng är att det inte är godhet annars. Jesus poäng är också att Gud också känner kärlek till dem som hatar honom d.v.s. människor i allmänhet. Så när vi älskar dem som hatar oss så älskar vi som Gud älskar.

Om igen så är allting som har med Gud att göra tvärtom med hur det vanligen är i världen. De mätta och belåtna, de med massor av kosing som skrattar hela vägen till banken – de är de tragiska människorna i Guds rike. De är de tragiska människorna därför att de tror att den världsliga lycka de har är något som de kan hålla kvar vid. De är de tragiska människorna därför att de tror att deras kärlek är en upphöjd kärlek, när det i själva verket snarare är en social reflex. Den som verkligen älskar frågar sig inte om den andre älskar tillbaka – den älskar oavsett.

Det är endast den svåra kärleken som är den upphöjda kärleken. Vill vi närma oss Gud och förstå hans kärlek så hjälper det föga att läsa en exegetisk utläggning om vad kärlek betydde i den judiska kontexten som Jesus levde i. Vill vi förstå vad kärlek är så måste vi älska saker runt omkring oss. Kärlek är något man gör i praktiken det är liksom det som gör det så opraktiskt. Paradoxen ligger i att den som älskar som Gud älskar kommer att bli hatad och då man blir hatad så skall man älska ännu mer och jubla. Låter ju helt galet…

Var kommer glorian ifrån? (Luk 6:12-16)

apostlesVid samma tid gick han upp på berget för att be, och natten igenom bad han till Gud. När det blev dag samlade han sina lärjungar, och bland dem valde han ut tolv, som han kallade apostlar: Simon, som han också gav namnet Petrus, och hans bror Andreas, Jakob, Johannes, Filippos, Bartolomaios, Matteus, Tomas, Alfaios son Jakob, Simon, som kallades seloten, Jakobs son Judas och Judas Iskariot, han som blev förrädare.

Det är fascinerande att läsa om de olika apostlarnas personligheter och hur Jesus kallar dem till sin uppgift. Det är verkligen en intressant grupp människor Jesus väljer ut för denna uppgift: tullindrivare, fiskare, revolutionärer, brödrapar, förrädare etc. Det är också intressant att vi får rätt mycket information om vissa av dem (exempelvis Petrus) medan vissa nästan är svåra att alls veta vilka de är. (Är X i det ena evangeliet verkligen samma person som person Y i ett annat evangelium eller inte?)

Studerar man dock hur apostlarna framställs på ikoner och dylikt så har något av denna brokiga gruppsammansättning försvunnit. Oftast så framställs apostlarna som seriösa män med en andlig tyngd över hela sin person (för att tydliggöra detta så har de ofta även en helgongloria runt sitt anlete – som om deras huvuden var en slags heliga lampor som lyste även nattetid). Apostlarna porträtteras också ofta hållandes pergamentrullar, böcker och spiror som om de poserade för en slags kalender. ”Okej Johannes kan du liksom hålla ditt evangelium lite rakare och titta liksom lite snett upp mot himlen så att alla fattar att du tänker på Gud? Försök se lite eftertänksam ut – det är viktigt att vi får en bra bild som förmedlar helighet. Marknadsföringsavdelningen säger förresten att codex är så inne och att pergamentrulle är så himla ute.”

Om igen så är det intressant att Herren valde en så pass märklig grupp människor för att föra ut evangeliet. Hade Gud velat så hade han kunnat välja de mest välutbildade och de med mest politiskt inflytande. Istället valde han vanliga människor och tveksamma typer. Han valde inte heller hedersknyfflar med ståndaktig karaktär – han valde småaktiga och halsstarriga personer. En av dem var till och med en förrädare. Inte undra på att Jesus ber innan han väljer ut dem… Ändå så är det något som händer med alla dessa nobodys efter uppståndelsen. Dessa medelsvenssons får, om traditionen har rätt, sätta livet till för sin tro på Jesus. I slutändan så blir de sådana som Gud hade tänkt dem från början och i slutändan så blir de större än alla de imponerande profeter som de läst om i den heliga skriften.

Det kanske inte är så dumt att sätta ut glorior på apostlarna trots allt, så länge man kommer ihåg att denna gloria handlar om det ljus och den kärlek som man får genom Guds nåd och genom Guds nåd allena. Genom nåd så kan vi kan vi alla bli något stort för Guds rike och, om man så vill, få en gloria. Apostlarna var en tveksam skara människor och de är vi också, men med Guds hjälp kan vi bli något stort och imponerande. Om det hjälper med glorior för att inspirera oss att tro på att Gud faktiskt kan göra storverk genom oss – så är det nog fritt fram. Om det får oss att tro att vi har en naturlig inneboende helighet som gör oss lite bättre än andra – så är det nog bäst att låta bli.

”Religion” har aldrig varit något bra i sig (Luk 6:1-11)

En swheatpickingabbatsdag tog han vägen genom några sädesfält, och hans lärjungar ryckte av ax, gnuggade dem mellan händerna och åt. Några av fariseerna sade: ”Varför gör ni sådant som inte är tillåtet på sabbaten?” Då svarade Jesus dem: ”Men har ni inte läst vad David gjorde när han och hans män blev hungriga? Han gick in i Guds hus och tog skådebröden, som ingen utom prästerna får äta, och åt av dem och gav åt sina män.” Och Jesus sade till dem: ”Människosonen är herre över sabbaten.”

En annan sabbatsdag gick han in i synagogan och undervisade. Där satt en man med förtvinad högerhand. De skriftlärda och fariseerna höll ögonen på Jesus för att se om han skulle bota någon på sabbaten; de ville ha något att anklaga honom för. Men han visste vad de hade för tankar och sade till mannen med den förtvinade handen: ”Stig upp och kom hit.” Då reste han sig och gick fram, och Jesus sade till dem: ”Säg mig, vad är tillåtet på sabbaten, att göra gott eller att göra ont, att rädda liv eller att utsläcka liv?” Han såg sig omkring på dem alla och sade till mannen: ”Håll fram handen.” Det gjorde han, och strax var handen bra igen. Men de blev utom sig och började tala med varandra om vad de skulle göra med Jesus.

Tidigare så blev jag ofta ganska arg då jag debatterade med sekulära humanister om Gud och religion i största i allmänhet. I efterhand tedde sig dock alltid diskussionerna meningslösa och som vi pratat förbi varandra. Det jag har kommit fram till på senare år är att mycket av det som stör icketroende är sånt som även jag stör mig på, så som exempelvis: skenhelighet, bisarra regler, oförmåga att lyssna till reson, dömande attityd och ett fromt leende som talar om att jag är heligare än du. Det som stör många ateister med religion är sådant som vi alla stör oss på.

Jag kommer att tänka på ovanstående när jag läser det här stycket där Jesus debatterar med fariséerna om sabbaten. Sabbaten var en väldigt central del av judisk identitet såväl då som nu. Denna dag skulle hållas helig och arbete skulle därför undvikas. Att detta bud var menat att tas på allvar blir vi påminda om då vi läser hur en man bryter sabbaten genom att samla ved och som därför stenas på Guds order (4 Mos 15:32-36) – ingen rolig passage att läsa men den finns där likväl. Så vi kan förstå att fariséerna var intresserade av att upprätthålla reglerna för sabbaten.

Så bröt Jesus mot sabbatsreglerna genom att låta lärjungarna rycka av ax och genom att hela mannen med den förtvinade handen? Enligt den tolkning av skrifterna som fariséerna följde så gjorde Jesus det. Att rycka ax var i sig inte en stöld men det räknades som arbete precis som att plocka ved gjorde. Jesus svar är i grund och botten att rycka ax inte skulle tolkas som arbete utan som överlevnad (precis som i fallet med David och skådebröden) och ungefär samma argument ges för helandet. Den tradition som fariséerna följer har missat hela poängen med sabbaten – istället för att följa de relativt enkla regler som finns i Moseböckerna som handlar om vila och att närma sig Gud så har de byggt upp ett komplicerat system som låter reglerna döda syftet. Parallellstället i Markusevangeliet (Mark 2:27) gör detta än tydligare: Sabbaten blev till för människan och inte människan för sabbaten. Jesus bryter således inte mot sabbatsbudet utan visar istället hur Jesus har förmåga att förklara lagen på ett riktigt vis och därmed visa att han är sänd från Gud. Stycket gör dock klart att fariséerna inte är särskilt intresserade av den rätta tolkningen utan endast att hitta något att sätta Jesus för. Ironin finns där mellan raderna: Genom att argumentera för sabbaten på grund av ohederliga motiv så missar de också den sabbatsvila som finns i Människosonen. 

Tillbaka nu till poängen om det som ofta är störande med religion. Det är alltid enkelt att sitta och hitta alla absurda förbud och regler i alla religioner som är främmande för oss – frågan är dock om vi inte borde skärskåda oss själva innan vi börjar peka finger. Som kristen är det enkelt att sitta och raljera över fariséernas småsinta paragrafrytteri, sanningen är dock att vi gör sådant hela tiden. Vi dömer samt silar mygg och sväljer kameler därför att Gud inte passar in våra förutbestämda kategorier. Vi låter församlingen eller någon tradition tala om för oss vad som rätt och istället för sinnesfrid så blir vi slavar under våra mänskliga och köttsliga kategorier. För att motverka detta så måste vi hela tiden gå tillbaka till det exempel som Jesus sätter upp: ett exempel som hela tiden söker Guds vilja och som erbjuder vila och helande snarare än komplicerade ritualer och handlingar. Religion gör oss självrättfärdiga och dömande. Jesus är inte religion. Jesus är.

En tid festa och en tid att fasta (Luk 5:27-39)

Sedan gick Jesus därifrån och fick då se en tullindrivare vid namn Levi sitta utanför tullhuset. Han sade till honom: ”Följ mig!” Levi lämnade allt och steg upp och följde honom.

Levi gav en fest för Jesus i sitt hus, och där var en mängd tullindrivare och andra, som låg till bords med dem. Men fariseerna och särskilt de skriftlärda bland dem blev förargade och sade till hans lärjungar: ”Hur kan ni äta och dricka tillsammans med tullindrivare och syndare?” Jesus svarade: ”Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga till omvändelse, utan syndare.”

De sade till honom: ”Johannes lärjungar fastar ofta och ber, och det gör också fariseernas, men dina, de äter och dricker.” Jesus svarade: ”Inte kan ni väl få bröllopsgästerna att fasta så länge brudgummen är hos dem? Men det skall komma en tid då brudgummen tas ifrån dem, och när den tiden är inne kommer de att fasta.” Han gav dem också en liknelse: ”Ingen river ut en bit ur ett nytt plagg och sätter den på ett gammalt. För dels rivs då det nya sönder, och dels passar inte lappen från det nya på det gamla. Ingen häller nytt vin i gamla vinsäckar, för då sprängs säckarna av det nya vinet, och vinet rinner ut och säckarna blir förstörda. Nej, nytt vin skall hällas i nya säckar. Ingen som har druckit gammalt vin vill ha av det nya; han tycker det gamla är bättre.”

I detta stycke får vi läsa om hur aposteln Matteus (a.k.a. Levi) blir kallad av Jesus. Läser man början av perikopen noggrant utan att tänka på resten av berättelsen så kan den te sig en smula märklig eller komisk. Så här kan man läsa det: Levi den bespottade och korrupta skattmasen kallas och svarar direkt genom att ställa sig upp och lämna allt för Herren. Hallelujah vad Herren är god och hallelujah vilken tro Levi hade… fast i nästa stycke är de på fest hemma hos Levi… känns inte som Levi riktigt lämnade allt… känns inte som han lämnade något alls…

Det hela påminner oss om att man MÅSTE läsa evangelierna som en helhet (och i min mening även tillsammans med resten av Bibeln). Levi lämnar verkligen allt för att följa Jesus (vilket framkommer på andra ställen), men inte i meningen att han omedelbart sticker ifrån allt. Man skall inte övertolka vad ”allt” betyder… höhö. Levi hade säkert bestyr och affärer han var tvungen att avsluta innan han kunde följa Jesus och om han hann med en fest under tiden så är det väl bara trevligt. Att följa Jesus betyder inte att man med nödvändighet måste leva i fattigdom och enkelhet jämt.

Poängen att följa Jesus inte betyder att man måste späka sig varje vaken timme är också det som Jesus säger då laglydiga och überreligiösa fariséer på festen klagar över att Jesus och hans lärjungar inte fastar. (Man kan för övrigt ana att fariséerna inte är där för att ha roligt utan för att spionera och hitta något som de kan anklaga Jesus för – religiösa människor gör sådant hela tiden.) Det är intressant att så lite hänt på 2000 år – det finns fortfarande en stark uppfattning bland religiösa att om det har med församling och Jesus att göra så får det inte vara kul. Om det är kul så är det nog syndigt. Nej till att glädjas i Herren och inkludera de som är socialt obekväma! Ja till att stänga in sig bland de heliga och tävla i vem som förtjäna Guds gunst bäst! Detta tänkande lever rätt starkt idag och det är inte konstigt att det inte vittnar om Guds kärlek till de icketroende.

Jesus förnekar inte att männen som sitter vid bordet är syndare utan konstaterar lakoniskt att det inte är hans uppgift att klappa de rättfärdiga på ryggen och tala om hur heliga och duktiga de är. Inte heller förnekar han det är bra att fasta. I en utsaga som pekar framåt i tiden om hans kommande offer på korset, så säger han att denna period är lämplig för fasta. Fasta är inget man gör för sakens skull utan för att markera att något är fel och att man måste växa andligt. Den som fastar när det är dags att festa gör fel.

Syftet med Jesu liknelse är inte glasklart. Man har tolkat det som att fariséernas lära är det söndriga plagget och de gamla vinläglarna och att Jesus är det nya vinet. Detta stämmer nog inte. Jesus är inte något ”nytt” i denna bemärkelse – han är det som det handlade om från första början. En bättre tolkning är att Guds plan och nya sätt att nå de orättfärdiga handlar om något som ter sig märkligt för den som är van vid något annat. Det handlar mindre om en elegant poetisk beskrivning och mer om en tydlig pedagogik som hämtar sina bilder från det som alla kunde se runt bordet. (Killen vid bordet med hål i tröjan kanske kände sig lite träffad.)

Den här texten borde appliceras oftare i kyrkan oavsett vilken grupp man tillhör. Guds närvaro kräver inte en massa fromma åtbörder – för ibland är Gud mitt i festen och väldigt långt borta från synagogan.

Templet som är ute och går (Luk 5:17-26)

En dag höll han på att undervisa, och där satt fariseer och laglärare, som hade kommit från varenda by i Galileen och Judeen och från Jerusalem. Och han hade Herrens kraft så att han kunde bota. Då kom det några bärande på en bår med en man som var förlamad, och de försökte komma in med honom och sätta ner honom framför Jesus. Då de inte kunde ta sig in med honom i trängseln gick de upp på taket, tog bort teglet och firade ner honom på hans bår mitt framför Jesus. När han såg deras tro sade han: ”Min vän, du har fått förlåtelse för dina synder.” Då tänkte de skriftlärda och fariseerna: ”Vad är det för en hädare! Vem kan förlåta synder utom Gud?” Men Jesus förstod vad de hade för tankar och sade till dem: ”Vad är det ni tänker i era hjärtan? Vilket är lättast, att säga: Du har fått förlåtelse för dina synder, eller att säga: Stig upp och gå? Men för att ni skall veta att Människosonen har makt här på jorden att förlåta synder, säger jag dig” – och nu talade han till den lame – ”stig upp, ta din bår och gå hem.” Genast reste han sig, mitt för ögonen på dem, tog båren han hade legat på och gick hem, allt medan han prisade Gud. Alla slogs av häpnad och prisade Gud, och de fylldes av fruktan och sade: ”Det är otroligt, det vi har sett i dag.”

En av de mer tydliga exempel i Lukasevangeliet som visar på Jesu gudomliga natur finner vi i detta stycke. Fariséerna har inte fel angående att endast Gud kan förlåta synder på det sättet Jesus gör. Felet ligger i att det inte förstår vem Jesus är. Temat om att Jesus gärning inkluderar alla och att Guds rike inte exkluderar fortsätter i detta stycke. De lama var enligt föreskrifterna uteslutna från att komma in i templet. I det här fallet kommer ”templet” och syndernas förlåtelse till den som blivit utesluten. Eftersom fariséerna inte förstår Jesus förstår det inte heller Guds rike.

Man kan också fundera på vilken relation som fanns mellan förlamning och synd i det här fallet. Det som är tydligt är att synden är i mitten av stycket och förlamningen i början och slutet. Att strukturera upp berättelsen så visar att det är synden som är i fokus. Utifrån ett liberalteologiskt perspektiv så kan man hävda att det säkert inte finns någon som helst koppling mellan synd och förlamning. Sanningen är dock att Bibeln lär ut att sjukdomar och skador ibland är ett straff från Gud. Vad som gäller i denna mannens fall vet vi inte. Om han föddes förlamad så hade det inget med hans synd att göra. Om han däremot gjorde något moraliskt tveksamt som ledde till att han blev förlamad så är anledningen en annan. Texten säger varken eller. Det som är tydligt är att Jesus förlåter.

En intressant detalj, för den som försöker få ihop berättelsen med vad som berättas i de andra evangelierna, är: taket! Enligt denna version så är taket mestadels av tegel. Läser man dock i Mark 2:4 så verkar det inte handla om ett tegeltak. Kanske att Lukas här finessar berättelsen lite för att den skall kunna förstås av romarna som ju hade tegeltak på sina hus.

Slutligen så är det värt att notera att fariséerna och laglärnarna nu dyker upp förstå gången i berättelsen. Ryktet om Jesu underverk har spridit sig i området och väckt nyfikenhet och skepsis. Tydligen är intresset stort för det står att det kommit fariséer från varenda by i Galileen och Judeen och från Jerusalem. Säga vad man vill om Jesus men han väckte folks intresse! Det är nog ingen tillfällighet att fariséerna och laglärarna dyker upp just nu. Miraklet med att bota den spetälske mannen tedde sig säkerligen som suspekt för dem som dagligen strävade efter att leva i enlighet med lagen. Att de reagerar med otro gör att berättelsen får en illavarslande bismak (infoga skum filmmusik). Men säkerligen kommer fariséerna att se vem Jesus är längre fram när han får förklara sig! Eller kanske inte…

Renande medlidande (Luk 5:12-16)

När han var i en av städerna stod där en man som var full av spetälska. Han fick se Jesus och kastade sig till marken framför honom och bad: ”Herre, vill du, så kan du göra mig ren.” Jesus sträckte ut handen, rörde vid honom och sade: ”Jag vill. Bli ren!” Genast försvann spetälskan. Han förbjöd honom att tala om det för någon. ”Men gå och visa dig för prästen och ge det offer för din rening som Mose har bestämt. Det blir ett vittnesbörd för dem.”

Emellertid spred sig ryktet om honom alltmer, och stora skaror samlades för att lyssna på honom och bli botade från sina sjukdomar. Men han hade dragit sig undan till öde trakter för att be.

”Spetälska” som vi läser om i Bibeln är förmodligen inte den sjukdom som bär namnet idag. Argumentet för detta är komplicerat så låt oss bara konstatera att det förmodligen är en annan sjukdom som åsyftas. Oavsett vilket så innebar  sjukdomen ett svårt socialt stigma för den som drabbats. Speciellt i den judiska kontexten där de levitiska lagarna (3 Mos 13) gjorde klart att alla som bar sjukdomen var rituellt orena.  Denna orenhet var överförbar till den som rörde vid den som hade sjukdomen, både i rituell och medicinsk mening. Det fanns en risk för dubbel smitta.

Enligt 3 Mos 13 så är det prästens uppgift att undersöka sjukdomen, så rent tekniskt sett var Jesus enligt lagen förbjuden att röra vid den sjuke mannen. Men det bryr sig inte Jesus om. Det handlar inte om att han ringaktar lagen (det faktum att han befaller den befriade mannen att uppsöka prästen efteråt visar detta). Det handlar om att Jesus vill förkunna att Människosonen och Guds rike i slutändan inkluderar de som samhället och lagen förklarar smutsiga. Här finns ingen dom, bara medlidande. Beröring förmedlar visserligen intimitet även i vår kultur, men jag tror ändå inte riktigt vi förstår vidden av den ömhet som Jesus visar här.

De orena har inte försvunnit. De finns idag och i olika former. Det är värt att tänka på hur vi än idag isolerar de sjuka och de obehag de flesta av oss känner då vi besöker ett sjukhus. Få ord kommunicerar orenhet som ordet sjukhus. Den finns sexuell orenhet på grund av synder och en upplevd skamfylld orenhet efter övergrep. Poängen är att Jesus kan göra vem som helst ren. Poängen är också att vi inte skall behandla folk som orena. Inte fyllon som luktar sprit och inte HIV-sjuka på bromsmedicin. Samhället kan se dig som oren, men i Guds ögon kan du genom nåd bli förklarad ren.

Alla kristna skall lämna allt (Luk 5:1-11)

fishermenEn gång när han stod vid Gennesaretsjön och folket trängde på för att höra Guds ord fick han se två båtar ligga vid stranden; fiskarna hade gått ur för att skölja näten. Han steg i den ena båten, som tillhörde Simon, och bad honom att ro ut ett litet stycke. Sedan satte han sig ner och undervisade folket från båten. När han hade slutat tala sade han till Simon: ”Ro ut på djupt vatten och lägg ut näten där.” Simon svarade: ”Mästare, vi har hållit på hela natten utan att få något. Men eftersom du säger det skall jag lägga ut näten.” Och de gjorde så och drog ihop en väldig mängd fisk. Näten var nära att brista, och de vinkade åt sina kamrater i den andra båten att komma och hjälpa till. De kom, och man fick så mycket fisk i båda båtarna att de höll på att sjunka. Då kastade sig Simon Petrus ner vid Jesu knän och sade: ”Lämna mig, herre, jag är en syndare.” Ty han och de som var med honom greps av bävan när de såg all fisken de hade fångat – likaså Jakob och Johannes, Sebedaios söner, som hörde till samma fiskelag som Simon. Men Jesus sade till Simon: ”Var inte rädd. Från denna stund skall du fånga människor.” Då rodde de i land, lämnade allt och följde honom.

För att verkligen förstå en del detaljer i texten så hjälper det att veta en del om fiske. Eftersom fiske under antiken inte tillhör min spetskompetens, så är det fantastiskt trevligt att det finns bibelkommentarer som kan hjälpa en på traven. Den typ av fiskenät som Simon (han heter inte Petrus än) och de andra använde sig av, hade kraftiga linnelinor som var tydligt synliga för fiskarna under dagsljus. För att fånga fiskarna var man alltså tvungen att fiska nattetid. Jesu uppmaning att lägga ut näten under dagtid var, ur en erfaren fiskares perspektiv, en befängd idé (speciellt eftersom uppmaningen kom från en snickare). Men Simon, som uppenbarligen hade hört om Jesus innan, lyder därför att det just är Jesus som säger det. Simons tro och lydnad betalar sig.

Simons reaktion är en tydlig förebild för alla kristna. Han inser att det som nyss skett är ett Guds under och då han inser det så blir han genast medveten om sin egen synd och omvänder sig. Ser man på Lukasevangeliet som helhet så kommer denna perikop på ett högst lägligt ställe i berättelsen. De fyra första kapitlen har ägnats åt att presentera Jesus och det befrielsebudskap som han kommer med. Nu i kapitel fem är läsaren redo att läsa om Jesus som Herre i enskilda syndares liv och den makt Guds ord har på den som lyssnar och lyder. Simons reaktion är prototypisk för hur alla syndare skall reagera. Tro och syndainsikt leder till omvändelse och till att följa Jesus.

Miraklet i sig är högst symboliskt och är ett av många exempel på att de under som sker i Bibeln pekar bortom själva händelsen. Visst är det gött för en fiskare att fånga en massa fisk, men det är ännu göttigare att veta att det handlar om att Simon och de andra skall nå ut till andra människor och ”fånga” deras själar med evangeliet. Gud är inte ute efter att visa coola tricks för de icketroende utan att visa på sin plan för människor i nöd. På ett plan är en fisk inte bara en fisk.

I slutet står det att Simon, Jakob och Johannes lämnar allt och följer Jesus. De lämnar ALLT. Inte tionde av sin inkomst efter skatt eller ett par timmar av sin lediga tid. De lämnar allt. De lämnar allt för Jesus. Vågar vi som kallar oss kristna lämna allt för att följa Jesus? Jag vågar inte. Jag hoppas att jag en dag vågar. När jag tänker efter så känns valet egentligen enkelt. I princip inget av det som jag kallar allt har ett evigt värde, men Jesus har. Det borde vara en enkel ekvationen men det är det inte, åtminstone inte för mig. Innan de lämnar allt så säger Jesus till dem att de inte skall vara rädda. Ursäkta mig? Förväntar sig Gud verkligen att vi skall överge all vår världsliga trygghet i form av status, inkomst etc. för att följa en märklig snickare från Nasaret? Svaret är ja. En del menar att detta krav endast gäller vissa utvalda men det stämmer inte. Det gäller alla kristna. Alla skall lämna allt och alla skall lämna allt utan att känna rädsla. Mitt intellekt har svårt att ta det på allvar. Men mitt hjärta vet att det är sant. För det är Herren som säger så.

Rickard Cruz

Detta är den gamla platsen för min blogg. Besök den nya på www.rickardcruz.se

Maria Cruz

om efterföljelsen