Borta bra men hemma värst (Luk 4:13-30)

Med Andens kraft inom sig återvände Jesus till Galileen, och ryktet om honom spred sig i hela trakten. Han undervisade i deras synagogor, och alla lovprisade honom.

Han kom till Nasaret, där han hade växt upp, och på sabbaten gick han till synagogan, som han brukade. Han reste sig för att läsa, och man gav honom profeten Jesajas bok. När han öppnade den fann han det ställe där det står skrivet: Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren. Han rullade ihop boken och gav den tillbaka till tjänaren och satte sig. Alla i synagogan hade sina blickar riktade mot honom. Då började han tala till dem och sade: ”I dag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som hör mig.” Alla prisade honom och häpnade över de ljuvliga ord som utgick ur hans mun. Och de frågade: ”Är det inte Josefs son?” Då sade han till dem: ”Snart kommer ni med talesättet: Läkare, bota dig själv! och säger: Allt som vi har hört att du har gjort i Kafarnaum, gör det här i din hemstad också.”

Sedan sade han: ”Sannerligen, ingen profet blir erkänd i sin hemstad. Jag försäkrar: det fanns många änkor i Israel på Elias tid, när himlen inte gav regn på tre och ett halvt år och det blev svår hungersnöd i hela landet. Ändå sändes Elia inte till någon av dem utan till en änka i Sarefat nära Sidon. Och det fanns många spetälska i Israel på profeten Elishas tid, och ändå blev ingen av dem botad, däremot syriern Naaman.” Alla i synagogan blev ursinniga när de hörde detta, de sprang upp och drev honom ut ur staden och förde honom fram till branten av det berg som staden låg på för att störta ner honom. Men han gick rakt igenom folkhopen och fortsatte sin väg.

Det första stycket låter oss veta att Jesus efter dopet och prövningarna nu äntligen börjar sin förkunnelse och att budskapet också går hem bland dem som lyssnar. Alla jublar och allt är ett stort hallelujah med lite amen som grädde på moset. Guds son hedras och äras och folket jublar. Allt går som på kamelräls… ända tills Jesus predikar i synagogan i sin egen hemstad. Även denna gång så börjar det bra. Jesus läser ur Jesaja och proklamerar att det handlar om honom. Folket stirrar. Man hade hört en knappnål falla. Men när orden sjunker in så börjar folket lovprisa Jesus. De tänker på alla under de hört honom utföra och tänker sig att han alldeles strax skall utföra liknande stordåd. Men sedan går allting väldigt snett…

En stor skillnad mellan oss och Jesus är att vi inte kan läsa folks hjärtan. Hade vi stått där så hade vi säkert varit övertygande om att vi stod framför en gudfruktig församling. Men Jesus låter sig inte luras. Han ser vad församlingens tro egentligen består i. Deras tro, om den överhuvudtaget finns,  handlar om inte om en kärlek till honom eller syndainsikt, istället handlar det om att reducera Jesus till den pojke som de sett växa upp och de till synes magiska trix han kan utföra. Så istället för en välsignelse så kommer det en svidande diss om att det inte alltid är det utvalda folket som finner nåd och favör hos Gud. Resultatet är att den trolösa församlingen vänder på en femöring och försöker mörda Jesus istället. Det står inte i Bibeln att Jesus någonsin återvände till Nasaret, kanske är det en tillfällighet, kanske säger det något. Men om jag åkt till min hemstad för att predika och sedan nästan blivit mördad av det religiösa etablissemanget så hade jag inte återvänt.

Jag funderar lite grann över hur pass lik den här episoden är det som sker i församlingar varje vecka. En massa folk som sitter och hoppas på ett massa karismatiskt spektakel snarare än att verkligen älska Jesus, eller en grupp människor som känner sig utvalda men som innerst inne helst skulle vilja se Jesus död en gång till. En annan sak jag funderar över är hur det var för Jesus att regelbundet gå i synagogan (det står ju att han brukade gå till synagogan under sabbaten). Hur känns det att vara Gud och sätta sig i kyrkbänken och lyssna på halvtaskiga predikningar och se allt hyckleri som pågick vid sidan om? Jesus väljer inte sina hårda exempel för att vara elak – han säger dem därför att han känner dem som sitter och lyssnar. Förmodligen har han studerat dem noga då han växt upp med dem.  Hade domen varit en annan om vi växt upp med Jesus? Tror inte det. Det finns en poäng som återkommer på flera andra ställen i evangelierna: Nämligen att det ibland är just de människor som är släkt, grannar och vänner som är det största hindret för det Gud vill göra i våra liv.

Inget av föregående kan dock ta bort det vackraste och förmodligen viktigaste som Jesus säger och det är att han är där för att förkunna befrielse för det fångna och ett glädjebud för de fattiga. Han pratar inte i första hand om folk som fysiskt satt i fängelse eller som hade noll på kontot. Han pratar om mig och dig och alla andra som varit på väg att gå under på grund av våra hårda trolösa hjärtan. Jesus har makt att befria och han har befriat mig. Jag hoppas att jag får mod nog att både berätta om detta för folk lite oftare och även att leva ut det.